Går rakt på sak. Jag har träffat en kille och jag har aldrig känt såhär förrut. Jag vet att det låter klyschigt, men jag vet att detta verkligen kan vara påriktigt.
Grejen är att han ska på utbytesår i 10 månader i höst (vilket är på andra sidan jorden). Vi kommer alltså inte kunna träffas alls, eftersom att vi båda pluggar och det kostar alldeles för mycket.
Frågan jag ställer mig själv är att om det ens värt att fortsätta? Jag är en person som aldrig velat ha distans innan, för att jag klarar inte av att gå för länge utan att träffa personen. Jag vill jättegärna att det ska fungera, men jag har ingen aning om hur man gör? Jag vet att han tycker om mig minst lika mycket som jag gör. Men distans känns som att betala en biljett direkt till hjärtesorg och lidande.
Någon här som har erfarenhet av distansförhållanden?
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!