Själv är jag väldigt rädd för avvisningar; "rejections". Det gör ont, jag blir tårögd och i vissa fall även panik. Jag får en annan, tillfällig, syn på mig själv att jag är ett föremål som inte förtjänar en annans uppmärksamhet. Jag märker detta ofta när jag räcker upp handen i klassen för hjälp, och väntar, väntar och väntar. Och säger att jag behöver hjälp och får "vänta" till svar. Och väntar.
Jag försöker att undvika detta så mycket som möjligt, dock. Jag avviker min uppmärksamhet från det man ska syssla med och småpratar lite med bänkkamraten. Blinkar tillbaka tårarna och sväljer gråten i halsen. Men jag vill inte göra det varje gång, liksom. Jag vill bli av med de "självhatiska" tankarna.
Tidigare hade jag svårt att ta till mig kritik eftersom jag tänkte bara på hur dålig jag var, och inte på vad jag kan göra för att förbättra detta. Jag lärde av mig detta genom att tänka en positiv tanke till varje kritisk kommentar. Exempelvis, "Du hade inte behövt skriva två stycken om ett rum" (i berättelse) och då svarar jag i huvudet att "Jag beskrev i alla fall rummet i minsta detalj, och det är en gåva".
Men denna rädsla och hemska känsla att bli avvisad vill jag också bli av med. Jag vill verkligen sluta tänka mig själv som ett värdelöst objekt varje gång jag blir nekad hjälp för en stund.
Hur ska jag göra? Förslag? Någon som känner igen sig?
Gah, ge mig credit. Det är sent, jag har sovit dåligt och är säkert något babblig av mig.
Allsmäktig
