Jag är en kille på 16 bast som går igenom min svåraste period i livet någonsin och detta problem är visserligen vanligt bland ungdomar världen över. Att man är osäker i sig själv som person, man vågar inte visa sin riktiga sida fullt ut pga t, ex normer och man är fast i sin lilla bubbla utav osäkerhet.
Jag har tagit ett steg och varit ärlig mot mig själv genom att komma ut som bisexuell.. fast inte till världen utan till mig själv och en vän, min närmsta vän. Denna kille har jag känt ett ganska bra tag och vår vänskap skulle kunna jämföras med ett förhållande, den enda skillnaden är den att han säger att han är heterosexuell, dock att han funderat över det (som de flesta gör) men att han faktiskt haft små kärlekskänslor för mig tidigare, dessa nekade han dock en timme efter han erkände det och jao, det finns många anledningar till nekandet och de är jag fullt förstående för. Detta erkände han även i en fullt seriös konversation som var lite känslosam som bara var mellan oss två.
Vi har gått igenom massvis med saker som två vanliga killar i sin vänskap kanske inte brukar gå igenom alls, inte på denna nivå i alla fall och inte pga dessa anledningar. Det har varit tårar och kramar, dramatiska meddelanden vars innehåll handlade om hur mycket vi betyder för varandra och helt enkelt bara uttryck om kärlek och betydelse för varandra som oftast inte är så vanligt bland vanliga vänskaper mellan samma kön, utifrån vad jag tror.
Helt ärligt tänder jag förmestadels inte alls på killar, skulle inte kunna tänka mig att göra något sexuellt med någon kille och absolut inte fatta kärlekskänslor för någon annan kille, det är visserligen vad jag känner nu men det står jag för nu. Dock så har jag blivit sten kär i denna kille, tänker på honom konstant och när vi umgås har vi verkligen det bäst! Alltid när vi t, ex chattar eller pratar över telefon är det oftast djupa konversationer som handlar om hur mycket vi betyder för varandra osv osv men självklart lite mer "normala" konversationer eller hur man nu ska kalla de.
Jag har kommit ut som bi till honom och det har inte påverkat vår vänskap alls, efter det att han erkände kärlekskänslorna och sedan nekat de ganska tätt därpå har inte jag vågat säga det. Har alltid hintat för jag är rädd att allting ska bli fel då. Denna kille är väldigt, väldigt osäker i sig själv och utifrån allt vi gått igenom, alla handlingar och allting som har sagts anar jag nästan om dessa känslor han erkände fortfarande ligger där inne fast de blockeras utav hans osäkerhet i sig själv, dagens samhälle samt min reaktion.
Jag är oerhört kär i honom och jag vill så gärna säga det, är bara rädd för hans reaktion. Är rädd att förlora honom, behöver råd om hur jag ska göra! Vet att det är fullt upp till mig men genom andra folks tankar underlättar det för mig och hjälper mig!
Tack på förhand! :)
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!