Jag har länge länge varit kroppsfixerad, det började smått och blev värre och värre utan att jag märkte hur illa det var. Eftersom jag hade levt så länge med dom tankarna trodde jag ju att det va normalt.
Jag har gått upp och ner i vikt, som minst och nöjdast har jag vägt 55 kg till mina 164 cm, en lång tid vägde jag 60 kg och nu när allt blivit som värst väger jag 66 kg.
I 3 år har jag tänkt på min vikt och min kropp (på ett negativt sätt) alltså nu menar jag konstant, jag kan sitta och vara hur social som helst men ändå ha min kropp i baktankarna. När jag går förbi skyltfönster kollar jag på mig kropp och blir ledsen, jag läser jämt om hur man på snabbast sett kan gå ner i vikt på olika sidor på internet.
Men nu efter år av hettsätning, uppspyrningar, överträning, svält, illamående, trötthet så måste jag göra något åt det här.
Jag har läst en massa om bulimi på sista tiden och alla sympton stämde in på mig.
Problemet är att jag är väldigt stolt, jag hatar att visa mig svag, jag håller det mesta inom mig och jag är rädd att berättar jag om det här så blir det inget seriöst med det. Den jag vill berätta för är min mamma, jag vet att hon skulle gör allt för att hjälpa mig men jag är rädd att jag ska ångra mig efteråt, för jag skäms så jävla mycket över det här. Jag känner mig så svag som inte kan kontrollera en sån lätt sak som mat?
Jag har själv sagt att människor som röker är svaga, och att många tjocka människor är svaga. Men jag är ju egentligen precis likadan. Grejen är också att jag ser inte ut som en tjej med ätstörningar eftersom jag är inte för smal, men som jag fattat det efter en massa på läsning så sitter allt i huvudet som en sjukdom, och vem som helst kan ha det.
En annan sak är att min familj är väldigt vältränade och har alltid hållt på med träning och tar hand om sig själva med nyttig mat, för mig började det ju så, men sen hände något som bara gjorde allt tusen gånger värre.
För att runda av det här, är det någon här inne som har haft/har en ätstörning? Hur berättade ni det för eran mamma/pappa/kompis? Hur berättar man en sån sak?
Om ni inte vill svara öppet så skriv gärna privat, all hjälp jag kan få är värdefull för mig just nu.
Ingen status
