Långsamt satte båda fingrarna på avtryckarna, riktade pistolen mot varandras bröstkorg på ca tre meter avstånd, med tårarna rinnande ned för kinderna, droppandes på högra ärmarna och sögs in i tröjans tyg, då båda pistolerna hölls helt rakt framåt.
Tony såg i ögonvrån dammet som solen lyste upp i den dammiga lägenheten lysa genom det smutsiga fönstret. Marks skugga såg ut att delas på mitten – benens skugga drogs upp mot vägen, midjan på listen och överkroppen på den brun-röda väggen med fyrkanter och strecken som gjorde deras form var beiga, nästan som i ett bibliotek.
Marks svettades och undrade om han skulle våga skjuta – att döda någon man känt så länge och älskar så mycket är en helt annan sak än att döda någon i stress, panik och rädsla. Nästan som i en film så dök minnesbilder från hans ungdom upp, den tid han gick i grundskolan, årskurs åtta och var med i ett gäng och slogs mycket mer än han egentligen vågat – han hade blivit indragen i ett problem om pengar och gänget behövde hans stöd, så han gick och hjälpte dom trotts hans motvilja. De som dom skulle klå upp och hota gick i en annan skola. Tony som var ganska högt ”uppsatt” i gänget hade själv beordrat Mark att följa med och hjälpa dom, så han kunde självklart inte säga nej till en av ledarna och hans bästa kompis när han bad om hjälp. Slagsmålet slutade med, ja, det var egentligen bara två person som dom skulle ”fixa till”, men tydligen hade dom samlat ihop folk som var beredda att hjälpa dom, så det blev ett slagsmål istället för det som dom hade hoppats på; en enkel match där t tryvå stycken gick på en kille, tryckte upp honom mot väggen och slog och hotade tills han lovade att betala. Det blev ett slagsmål; dom vann, men med Tony helt sönderslagen, så pass att han hamnade på sjukhus i två månader med dom brutna ben och skador han hade. Mark kände sig skyldig som såg att han behövde hjälp men inte han dit. Inne i sjukhusrummet var det svalt, men inte riktigt så svalt att det var obehagligt att vara där. Väggarna var ljusgröna, allt var väldigt välstäda, lakanen och kuddar hade helvita överdrag och de stålbeklädda sängbenen var så rena att man kunde spegla sig i dom. Mark gick in och gav ett nervöst leende till Tony, om inte kunde röra sig pga. Dom sönderslagna benen, armar och de brutna revben han hade.
”Hej” sa Tony med den hesa röst som han alltid haft, men för den första gången med en sorgsen stämma som Mark aldrig trodde att han skulle få höra i hela sitt liv av Tony, som både såg sorgsen ut i ansiktet (han hade haft turen att bara få några få blåmärken i ansiktet och en bula med ett ärr där han blött när han landade på den nycementerade rastgården som dom hade haft slagsmålet på), ögonen gav en uppgiven blick och det kändes nästan som att vinden som ven utanför fönstret till och med var uppgiven.
”Hej” sade Mark och logg lite lätt i den dystra stämning som låg och väntade på att få bryta ut i ett bråk, i tårar eller vändas om till lycka. ”Ja…hur mår du?” var allt han lyckades få fram till sist, efter vad det kändes som, flera minuters tystnad.
”Jag vet inte, jag vet bara att när jag kommer ut härifrån ska jag se till att få stopp på den korkade idén att ha gäng för att tjäna pengar och skaffa makt, stoppa dessa galna idéer.”
”Du vet väl att det inte bara att gå iväg från gänget; du är inte bara en av dom mest populära där och har nästan mest makt, du har också en av dom nästan högsta ledar positionerna och har många som kommer gå på dig om du inte har något sätt att *gå under jorden*.”
”Jag ska flytta, flytta iväg från den här skiten och börja om livet, för att på något sätt lyckas stoppa all den idioti som jag gått igenom, en gång för alla, inte bara för mig utan för allas bästa.”
Genast återkom han till verkligheten och såg framför sig den vän som en gång sagt att han ska stoppa allt som har med gäng att göra, den vän som han kämpat sig igenom alla hårda tider med, gått i samma gymnasium med och levt med under en period i en lägenhet med. Det smutsiga rummet och oanvända hotell som legat där i åratal påminde honom om när han dödat knarkförsäljaren och hans så kallade livvakt och sedan sprungit för sitt liv i skräck och rädsla.
Tony mindes när han kom i rummet som blivit avspärrat, där hans assistent berättade att en man vid namn Mark hade dödat mannen och hans livvakt med en vässad kniv, något som dom märkte vid tanke på hur liten yta som skurits upp av kniven. Båda två dog snabbt och han hade enligt vittnen som sett honom springa ut ur rummet med blodiga kläder i panik. Tony fick sedan veta hans efternamn och gav en personidentifiering av hur mördaren kunnat se ut och bad dom söka i brottsregistret, då dom genast fick fram hans gamla kompis Mark. Han blev så chockad att han tog ledigt i en vecka, medan han fortfarande bad om att få hållas uppdaterad, då han skulle komma tillbaks och hjälpa dom få fast Mark.
Tony såg det leende ansiktet, det vilda mörkbruna håret och dom djupa ögonen av Mark framför sig och sedan stora skillnaden på den drogberoende Mark och den gamla Mark som nästan blev full på att bara leva.
Mark såg koncentrerat på Tonys ansikte och avvägde att kanske göra en kompromiss – Tony lät honom gå och han lovade att aldrig göra något sådant här igen, men att Tony skulle förlåta honom för det han gjort var med säkerhet mindre än 1 % chans. Långsamt dök minnet upp av det Tony sa i gymnasiet, där han gick vaktutbildning för att sedan bli polis; ”Jag ska alltid slåss för och med dig, för alltid, vi tillsammans, okej grabben?” Och just ”grabben” som han alltid kallat Mark för, just för att han alltid såg ut och betedde sig som en grabb; lite ouppfostrat, älskade spela fotboll och hade idéer som att skolka från lektioner för att verka cool.
Tony tänkte återigen tillbaks medan hela hans arm skadade i nervositeten: Skulle han våga skjuta? Ett till minne kom tillbaks, från hans jakt på Mark:
Mark hade dödat en av hans kontakter för att få bort bevis på vart han är, något som var korkat gjort då denna kontakt alltid såg till vilka som träffade kontakten, för att minska risken för mord. Mark som var en stamkund hos dom när det gällde att köpa droger och cigarreter fick komma in direkt och ha ett privat möte. Efteråt gick han iväg och tio minuter senare märkte dom att hans kontakt var död. Dom tog genast reda på vart han var, men polisen som var väldigt snabba hade redan kommit honom på spåren och erbjöd en så pass stor summa att det var värt att låta en av deras bättre säljare av droger etc. dö, för att stoppa denna brutale mördare; polisen visste också att Mark dödat en stor drogförsäljare, så därför tänkte dom låta detta tystas ned och tas upp så lite som möjligt. Enligt nyligen given information hade Mark deltagit i ett bankrån, som lyckats, där man inte fått fatt i förövarna och därmed var han en både en viktig informationskälla för att få fast i resten av rånarna: rånet var på så mycket pengar att det var värt att erbjuda en så pass stor summa för att få gänget att låta honom gå. Tony mindes både det brutala mordet Mark hade gjort på drogförsäljaren och hur pass mycket pengar som han fått av bankrånet som måste använts på droger och liknande. Alla minnen gick som snabba bilder genom Tonys huvud, medan det samtidigt kändes som en evighet i den tystnad och nervositet som fanns i rummet som dom stod i, skakandes och svettandes med tårarna rinnandes ned av sorg att veta att någon kommer dö.
Mark stirrade ned på Tony som var nästan tio centimeter längre.
Sirenerna skrek i en ton, som vad det lät som, var ljusare än den vanliga polis sirenens ljud. Det kunde ha varit hans inbillning, eller så verkade Tony inte under några omständigheter vilja skjuta.
Tårarna som rann gjorde Mark så förvånad, för han varken grät eller var ledsen eller liknande när han dödade första drogförsäljaren, inte heller när han dödade den försäljare som sålde bäst varor under bäst skydd, den andra han dödade. Skulle man stått i rummet skulle det varit en episk syn att se; en polis och en mördare som inte klarade av att skjuta eller försöka avväpna varandra, gråtandes och skakandes i ett nedlagt hotell med polisstyrkor som måste genomsöka vartenda rum för att hitta Mark och Tony som stod i rummet näst högst upp. Nästan som att vara helt lyriska gav dom båda ett stort leende hos till varandra, av allt det som for genom deras huvuden – minnena av lycka, sorg och den tid dom var tillsammans bara för att få tiden att gå och dmo tider dom försvarade varandra.
Den mörkröda soffan som passade in i det bruna rummet som hade flera stycken bokhyllor, en TV som under den tid hotellet var fyllt med utlänningar, rikare män på affärsresor och likande var en av dom senaste TV-modellerna, bokhyllorna som var mörkbruna och passade perfekt in med heltäckningsmattan som var av lite ljusare brun färg – påminde om ett bibliotek med alla dessa bokhyllor, bruna färger och tjocka böcker (som låg på marken istället för i bokhyllorna, en av dom enda skillnaderna i rummet från ett vanligt bibliotek) med en gammal dator.
Utsikten genom det smutsiga fönstret var idylliskt; en liten sjö med blanka, orörda vattenytan som reflekterade solnedgångens sista rosaröda strålar medan den långsamt sjönk ned bakom en kulle, med en vacker skog som gav känslan av orörd natur och känslan av frihet från fågelkvitter som man kunde höra om man gick in i skogen.
Båda drog långsamt bak pistolernas avtryckare med pekfingrarna, gav varandra ett sista leende som sken upp i ljuset från fönstret som spred ut sig över större delen av rummet och blicken dom hade var två bästa kompisars blick, en blick av lycka, minnen och kärlek som man bara kan ge någon man verkligen älskar.
You're my boo! ~
