Men nu känns det mest som om jag bara finns här, och kämpar för att inte låta självmordstankarna ta över helt. För min mammas skull.
Att jag finns här fortfarande är nog mest för min mammas skull. Jag vet att om jag skulle dö, skulle hon också dö. Av sorg. Det vill jag ju inte. Sen att jag inte är död beror nog också lite på att jag inte riktigt känt mig helt tillfreds när jag haft tankar om att ta mitt liv. Men i helgen hade jag ett samtal med mamma. Det var egentligen inte djupt på något sätt.
Vi pratade om min mammas vännina och hennes jobb. Hon jobbar på ett boende där det bl.a. just nu finns en kille på 17 år som ska slängas ut ur landet. Hans familj har kämpat för att skicka hit honom i hopp om en ljus framtid för honom. Han har hunnit lära sig svenska. Den är långt ifrån perfekt, ganska knagglig vad jag har hört, men han kan göra sig förstådd.
Han sitter i ett rum där och har flera gånger försökt ta sitt liv. Han dör hellre än åker tillbaka. Men han har inte ens rätten att ta sitt eget liv. Dörren till rummet vaktas dygnet runt av någon. Han vet att han när som helst kan bli hämtad av polisen. Vilken tid på dygnet som helst. Aldrig får han väl någon ro. Han vet inte, ingen vet, när han ska skickas tillbaka. Det är så det funkar. Rätt var det är så står polisen där och tvingar med sig en ungdom till flygplatsen och på planet. Allt han vill är att få stanna. Det är inte ofta nuförtiden jag känner något, men när jag hör om sådant här känner jag skuld.
Jag och min mamma diskuterade detta. Jag frågade henne om hon kunde ta hand om ett asylbarn om jag dog ung, i t.ex. en bilkrasch. "Jo det skulle jag väl kunna" svarade hon. Jag frågade om hon lovade, och det gjorde hon.
Så nu sitter jag här i mitt rum, mitt svenska vardagliga rum - en ung invandrarkilles dröm. Mitt helvete. Jag trivs inte här. Det spelar ingen roll vart jag befinner mig. Jag trivs inte.
Nu har jag dessutom fått bekräftat att dör jag så får någon där ute en andra chans. Någon där ute som faktiskt vill ha en andra chans. Självmordstankarna får mig inte längre att grubbla, jag känner mig lugn. Som en dödssjuk patient som har accepterat sitt öde.
Vad ska jag göra nu?
Är det fortfarande fel av mig att ta mitt liv?
Fortfarande själviskt?
Många kommer bli sårade, men jag ska ju dö förr eller senare. Alltid kommer någon bli sårad. Måste jag lida igenom livet först?
Tillägg av life 2011-03-14 22:57
Jag borde kanske lägga till att jag inte vill ha några påhopp och elaka kommentarer.
Vad ni än svarar så kommer det inte väga in speciellt mycket i mina beslut, jag vill mest veta hur andra ser på saken.
Sen menar jag inte att jag skulle ta mitt liv endast för att rädda någon annans.Jag försöker inte vara någon "hjälte" på något sätt alls. Men jag tog upp det just för att det var den sista lilla biten som gjorde mina självmordstankar så verkliga de kan bli innan de övergår till faktiskt ett agerande.
Jag borde kanske lägga till att jag inte vill ha några påhopp och elaka kommentarer.
Vad ni än svarar så kommer det inte väga in speciellt mycket i mina beslut, jag vill mest veta hur andra ser på saken.
Sen menar jag inte att jag skulle ta mitt liv endast för att rädda någon annans.Jag försöker inte vara någon "hjälte" på något sätt alls. Men jag tog upp det just för att det var den sista lilla biten som gjorde mina självmordstankar så verkliga de kan bli innan de övergår till faktiskt ett agerande.
