Samhället går ut på att bli framgångs och tills döden närmar sig ska man försörja sig själv och sin familj och serva bilen och renovera huset inom sin tid, skryta på ett typiskt svenskt och diskret sätt vem som har stört tum på senaste platt tv'n, finast bil och modernast inredning. Varför är detta en regel som livet går ut på? Vad händer om man bryter den, jo man blir en fattiglapp utan partner och pengar, och vem vill vara en sån typ när folk bara ser ner på sådana? H*n har ingen utbildning men h*n är den raraste människan jag någonsin mött och på något sätt en väldigt mogen och smart person, ja men du med resurser, hjälp denna otroliga människan istället för att ge han nobben. Det är ju alltid i slutänden människans personlighet som spelar roll, ingen orkar vara ihop med den snyggaste kvinnan om hon är världens bitch? Du orkar kanske ett par veckor pga hennes kropp sedan dumpar du henne pga hennes idiotiska kommentarer och hur inkompetent hon är.
Nu när lovet är slut känner jag verkligen pressen och dom äckliga milen till min skola. Dagarna jag fått vara ledig från eländet har varit himmelskt, och jag har känt mig fri och väldigt självständig och fått och hunnit med det jag vill göra om dagarna.
Varför ska jag göra samma visa igen? När jag vet att det gör mig deprimerad. Varje dag är så omständig, jag vaknar och försöker hinna trycka i min macka innan jag nästan som varje dag springer till tåget för att hinna till skolan i tid, nog inte med det så är jag 99,9% av alla dagar 1-3 timmar sen ändå. Så varför skall jag springa när jag kommer vid lunch ändå? Jag är inte ett dugg intresserad av skolan utan jag gör det för att det är en PLIKT, även om gymnasiet är
fullkomligt frivilligt klarar du dig inte utan den utbildningen.
Det är polarna som får mig att till slut ta mig till skolan, men jag känner hur jag mer och mer blir ointresserad av dom med, umgås ändå inte med dom efter plugget särskilt mycket utan jag har mina kompisar där jag bor, en bra bit från plugget dvs.
Jag har en passion, en passion jag nästan inte har tid för känns det som. Jag vill utvecklas, göra det dagarna ända just för att lyckas - För det gör man ju inte utan träning? "practise makes perfect".
Det jag gör, för er intresserade personer är att skapa musik, det är min passion. Det jag lever för och så jag uttrycker mig. Det finns ingen som säger att musiker har rätt till pengar för det man gör, och det håller jag med om 100%. Man har fan inte någon rätt till pengar bara för att man skapar musik, men varför kan man inte få hålla på med sin passion för att en sådan sak är mänsklig utan att hamna utanför det rättsliga systemet och dess regler (åtminstone tak över huvudet, mat och värme vill man ju ha/bör man få vad man än håller på med).
Skitsamma, det är inte det detta inlägg handlar om.
Jag känner verkligen hur mycket inspiration jag har inom mig, som ofta faller bort och som jag inte hinner utnyttja innan allt negativt stänger det ute. Men det är ju min passion så inspiration kommer alltid åter, men jag känner mig så jävla låst. Jag orkar inte längre känna mig stressad och beroende av diverse saker, och det är inte bara skolan som stressar mig utan det är allt runt omkring mig.
Jag bor där kollektivtrafik inte är någon man kan räkna med, och mina föräldrar är i princip alkoholister, inga våldsamma spritsupare utan mer ett par öl och några glas vin för att dom är beroende/gillar det så skjuts uteblir ALLTID. Har sjukt dålig kontakt med alla i min närhet, och det är min flickvän och mina bästa vänner (mitt band och ett par utanför bandet) som gör att jag klarar att le.
Det känns så konstigt att ständigt sitta under samma tak som mamma, pappa och brorsorna men ändå veta så sjukt lite om dom, känner mig som ett inneboende som har problem med ALLT. Det min familj och jag pratar om är alltid problem och sånt som jag eller dom "klagar på" och det händer bara när man stöter på varann i hallen, eller något liknande. Synd också att jag stör mig på min låtsas mamma nåt så in i helvete också. Fan vad den här texten spårade ut men ville bara skriva allt i detta inlägg så jag inte känner efteråt att jag inte uttryckt allt jag vill och tycker är jobbigt. Det sista blev väl lite för kort för att för er förstå :(
Så jävla trött på hur livet egentligen är. Är absolut inte självmordsbenägen men fyfan vad trött jag blir! Stress, idioti, och trötthet är min vardag.
Jag vet varför jag mår dåligt. Jag får ju inte hålla på med det jag vill? Allt annat står i vägen. En människas passion kan inte bli blockerad, klart man blir ledsen och deprimerad men vad göra åt saken när världen är som den är och som jag beskrev det i första raderna i detta inlägg! :'(
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
