En lite lagom korkad novell jag skrev en gång för att jag hade tråkigt, ge gärna kritik! :D
Öknen suger. Idag fattade Mike och hans klasskompis Steve att denhär sortens miljö inte alls är som den så ofta framställs i tecknade filmer. Eller, Mike gjorde i alla fall det, eftersom han ibland kan ha lite svårt för att skilja på verklighet och fantasi, men berätta inte för honom att jag sa det. Han skäms över det och jag lovade att inte berätta.
Ni såg just hur bra det gick.
Det fanns inga kamelkaravaner lastade med vatten och andra törstsläckande, men inte nödvändigtvis hälsosamma vätskor, inga oaser runt varje hörn, inga pyramider i sikte och definitivt inga lättklädda, magdansande tjejer – ingenting. Bara stenar, sand, skorpioner och gissa vad? Mer stenar – inga bra grejer, bara allt det där och den mördande hettan.
Öknen suger – hårt.
Men hur hamnade de på denna plats? Det var meningen att de skulle vara på resa med sin klass, som en del av ett geologiprojekt. De skulle spendera fyra dagar i den lilla stad som våra… hjältar nu försöker hitta, och medan de var där skulle de studera stenar, sortera dem i storleksordning, ge dem namn och sortera dem igen i bokstavsordning. Kul, va?
På något sätt kom de bort från sin klass och gick vilse, så nu vandrar de omkring i öknen precis som de gjort de senaste fyra timmarna, och de börjar sakta märka av öknars tråkiga tendens att framkalla törst.
Sakta men säkert började de även inse hur mycket den verkliga världens öknar suger, när Mike plötsligt bröt tystnaden.
– Är du säker på att vi går åt rätt håll? För mig ser det ut som om vi går i våra egna fotavtryck!
Steve tittade ner, och mycket riktigt gick de i sina egna fotspår, och även om de inte kunde se det uppifrån så bildade fotspåren en riktigt fin cirkel! Steve sjönk ner på sina knän och ropade i förtvivlan.
– Det är kört! Vi är vilse! Vi kommer båda dö i den här jävla öknen! Ensamma!
Mike skulle precis säga något för att trösta honom när Steve plötsligt slutade gråta, och stirrade på en stad långt borta i fjärran. Han gnuggade sina ögon för att vara säker på att han såg rätt, och stirrade sedan igen.
Det måste vara den staden där deras klasskompisar väntar på dem, typ alldeles oroliga och sådant.
De var räddade!
Deras törstrelaterade svaghet var som bortblåst, och de sprang så fort de kunde mot staden. Steves ansikte var förvridet av lycka, men Mike såg mer skeptisk ut. Det här var inte staden de letade efter, det var något konstigt med den. Till exempel, så fanns det inga vägar som ledde till den, den var verkligen helt isolerad.
Steve märkte dock inte detta, han var så upprymd över att äntligen få återvända till något som liknar civilisationen att han inte var det minsta uppmärksam på sin omgivning.
De hoppade över ett vitt trästaket, och märkte att de befann sig i en typisk 00-talsförort. De såg sig omkring lite, men plötsligt fick Mike ett akut behov att gå på toaletten. Medan Steve hoppade och skrek av lycka smög Mike iväg mot närmaste hus för att be om att få låna deras toalett.
Han tittade in genom fönstret för att se om någon var hemma, men han såg inga människor. Däremot såg han några statyer som satt på soffan i vardagsrummet och tittade på TV.
Mike såg förvånad ut och bestämde sig för att gå in på egen hand på grund av statyers medfödda svårigheter för att öppna dörrar.
Dörren var olåst, faktiskt fanns det inte ens något lås. Dörrhandtaget verkade bara vara en prydnad. Det här blev bara konstigare och konstigare, men han gick in för att ta sig en närmare titt på statyerna. Han kunde ändå inte höra något som tydde på att någon annan var där inne.
Det fanns två vuxna statyer, en manlig och en kvinnlig. Sen en tredje, ett barn som satt emellan dem. De var alla kritvita och hade på sig ganska tråkiga och billiga kläder. Dessa statyer brydde sig uppenbarligen inte om mode.
Mike kände en rysning krypa ner längs sin ryggrad och backade sakta undan. Som om statyerna själva inte var läskiga nog så satt de dessutom och tittade på det sämsta TV-programmet i mänsklighetens historia.
Trots det han hade sett och hur skakad han än var, så hade han fortfarande icke förhandlingsbara naturbehov att uträtta. Han gick mot trappan och fortsatte upp på övervåningen.
Han gick mot badrummet och öppnade dörren, bara för att hitta två nya statyer. Den här gången verkade de båda vara tonåringar som ömt älskade med varandra på toalettsitsen.
Den här gången orkade han helt enkelt inte bry sig, han slog till dem med sin ena arm, och de föll till golvet och gick i tusen bitar.
Hans naturbehov gick före, statyernas sexliv och välbefinnande hade låg prioritet.
Precis när han var redo att uträtta sina behov lade han märke till att det inte fanns något vatten i toaletten, faktiskt så var den inte ens ansluten till ett rör. Det var bara ett hål, rakt ner till golvet.
Men han brydde sig inte; han gjorde det han kom dit för att göra, som en man!
När han var klar lämnade han huset, och kände sig alldeles fridfull inombords.
När han kom ut i husets trädgård så såg han Steve ute på gatan, stirrandes på ännu fler statyer.
Hela staden verkade vara befolkad av statyer i alla åldrar och storlekar som ägnade sig åt vardagliga aktiviteter som att klippa häcken, laga mat, köra gamla, begagnade bilar och spionera på sina grannar.
Steve såg vettskrämd ut, och hans ansikte var stelt av skräck och bar en gräslig min som Steve antagligen inte själv var medveten om.
– Steve, vad är det?
Steve hade svårt att prata.
– D… dessa människor! T… titta på dem, de är alla döda! En ondskefull kraft har förvandlat dem till sten! Varför? Grymma öde!”
Steve knäböjde på marken och snyftade hysteriskt.
– Jag har fått nog av den här jävla klassresan, jag vill hem!
– Ta det lugnt, Steve. Det finns säkert en helt naturlig och logisk förklaring till det här…
Plötsligt bröts den djupa tystnaden av en hög, olycksbådande siren.
De båda ställde sig hastigt upp och tittade mot högtalaren som ljudet kom ifrån, och plötsligt hördes en klangfull och kusligt lugnande röst.
– Lystring! Alla förberedelser är klara, och kärnvapenprovsprängning kommer att äga rum om T minus sextio sekunder! All obehörig personal ombedes att lämna området omedelbart!
–… som den där, till exempel.
Mike avslutade sin mening.
–Man skulle ju kunna tycka att de kunde ha sagt det där lite tidigare!
Han muttrade ilsket och vände sig om och tittade mot stadens utkant. Där, långt borta i fjärran, mitt i ökenlandskapet stod ett högt, mörkt torn av metall. Det var försett med antenner, och högst upp fanns ett stort föremål som mest liknade en överdrivet stor soptunna med fenor.
De förstod båda vad det var för något. Mike såg inte längre förvirrad ut, nu uttryckte hans ansikte inget annat än ren fasa. Skräcken de båda kände var tusenfaldigt starkare än den man känner när man varit ute och festat hela natten och missat tjugo samtal hemifrån. Den var tusenfaldigt starkare än den skräck man känner när ens partner säger ”vi måste prata”.
Inga ord räckte för att beskriva den.
Efter några få ögonblick började de båda springa planlöst omkring. Vart skulle de fly? Kunde de gömma sig? Ingen visste!
Mike som annars var så intelligent kunde inte längre tänka klart, allt han kunde tänka på var att springa fort och eventuellt hitta någonstans att gömma sig.
Miljoner tankar rusade genom hans huvud. Var det såhär allt skulle sluta? Han var inte ens sjutton år, han hade så mycket kvar att leva för, för att förintas av några upprymda väteatomers heta parningsdans! Han måste överleva, men hur?
Steve, å andra sidan, var helt upptagen med att bekänna sina synder. Han ropade ut sin ånger över alla gånger han snattat tuggummi från affären, eller stirrat på bröst vid mer eller mindre opassande tillfällen.
Allt verkade hopplöst, men plötsligt fick Mikes panikslagna hjärna en idé – Det fanns massor av soptunnor av metall längs med gatan, kanske kunde de överleva genom att gömma sig i en av dem?
Han stannade vid en av dem och tog bort locket.
– Steve! Hoppa in här!
Den skräckslagne Steve bytte plötsligt riktning och började springa mot Mike, tydligen hade han ursprungligen tänkt få en sista adrenalinkick genom att smyga in på vuxenavdelningen på den lokala videobutiken, innan han dog.
Han verkade inte ha tänkt på att om det nu fanns några filmer alls där inne var de antagligen bara falska, billiga kartongbitar.
Varför förinta några upphets… öh, jag menar, lärorika filmer?
Steve utstötte ett märkligt läte när han hoppade in i soptunnan.
–Sex!
Mike hade fullständigt glömt bort nedräkningen, och när han insåg att det bara var sex sekunder kvar följde han snabbt efter Steve. Men klumpig som han var, så tappade han locket, som föll till marken och träffade den med en skräll.
–Tre!
Han sträckte sig över kanten på tunnan efter locket, fick tag i det, lyfte upp det och dök ner i tunnan och satte på locket i samma sekund som nedräkningen fullbordades.
Utan ett ljud uppslukades den lilla staden av ett vitt, bländande ljus som fick solen att likna en liten eldfluga. Eldslågor slog ut från statyerna, som sakta började smälta medan de svartnade.
Målarfärgen på husen löstes upp och steg uppåt precis som rök, allt som kunde brinna brann och snart såg hela staden ut som om någons grillfest gått fruktansvärt fel.
Soptunnan såg inte heller särskilt bra ut, den var alldeles röd, på gränsen till orange, och ändrade form när metallen utvidgades på grund av hettan.
Bara sekunder efteråt kom tryckvågen, och med den kom ljudet.
Det var en kraftfull smäll, lät precis som om någon just avfyrat en gigantisk kanon. Smällen följdes av ett muller. Det var högt, det var mäktigt, precis som en rockkonsert i ett maskinrum, och kunde få en döv person att be om öronproppar.
Under tiden plöjde sig tryckvågen igenom den pyttelilla staden likt en rasande, brunstig Tyrannosaurus Rex på steroider och förintade det lilla som var kvar av alla staket, träd och diverse smaklösa trädgårsprydnader.
Alla tak slets av, och husen kollapsade likt korthus. Vår heroiska soptunna välte och drogs våldsamt längs med gatan.
Ljuset dog sakta bort, likt rösten hos en person som inser att ingen lyssnar när han berättar något, och slutligen kunde man se ett stort, rött, glödande klot av eld som var inneslutet i en pelare av rök, damm och aska. Eldklotet step långsamt uppåt och släpade stoftpelaren efter sig, det dröjde inte länge förrän det ökända svampmolnet hade formats.
Sedan, någon minut senare började starka vindar att blåsa mot svampmolnet, som fick den orädda soptunnan att rulla tillbaka genom dammet mot platsen den kom iffrån.
Den tappade fart och rullade allt saktare, och sedan stannade den slutligen och låg rykandes i den brinnande bråten.
Den överlevde, vår modiga, osjälviska soptunna överlevde.
Men det gjorde inte Mike och Steve. De blev till lagom grillade klumpar av köttgelé.
Slut!
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!