Problemet den här gången var dock att jag tydligen hade en massa konversationer från MSN sparade i dokument från min tidigare webbläsare (oviktigt vilken). Dum som jag var började jag läsa igenom dem för att jag tänkte att det säkert kunde finnas något roligt och nostalgiskt med dem. Det blev inte raka motsatsen, men jag slet upp stygn kan man säga. Inte vet jag varför - men jag klickade in mig på mitt ex. konversationslogg, tänkte "jag var så kär ett tag, vad var det jag såg i henne egentligen?" - Som om det bara är något man kan göra utan några som helst konsekvenser. Jag började läsa, och till en början blev jag glad, jag till och med skrattade stundtals. Jag fick en varm känsla inom mig som påminde mig om den tiden.
Sen kom verkligheten ifatt mig och stack mig som med en dolk i bröstet. Det är ju över nu. Jag hade kommit över det ganska enkelt, det var trots allt vi båda som tagit beslutet pga. flytt vid gymnasiestarten. Jag tog det rätt bra då, helt enkelt. Jag kollade dessutom igenom min tidigare bästa väns konversationslogg och började läsa igenom om hur det varit. Samma sak igen, som när jag läste igenom mitt ex konversationslogg. Jag kände bara tomhet. Inget av detta har egentligen bekymrat mig särskilt mycket tidigare, jag har tänkt: "Någon gång tar ju allt roligt slut, ibland växer man ifrån varandra." Det har aldrig blivit en stor sak för mig. Vi alla sa: "Vi ska hålla kontakten efter högstadiet", och visst, till en början funkade det okej. Men sen började alla få nya kompisar i sina nya klasser och behovet av varandra avtog. Till slut blev det bara jobbigt, nästintill forcerat att träffas någon gång i veckan ens och vi slutade umgås.
Vi gick från att umgås varje dag, i - och efter skolan, till att inte talas vid alls - Vi bröt kontakten. Senast jag talade/skrev med min "bästa vän" och mitt ex. (som ni kanske förstått också var en annan av mina bättre vänner) var för ett år sedan. Visst, jag vet att jag inte ska sitta och klaga på livet, för det är så här det funkar. Ibland växer man ifrån varann, ibland förlorar man vänner på vägen. Jag har inte haft några problem med detta tidigare, så jag undrar, varför gör det så ont nu, efter att jag läst igenom konversationerna? Det är inte som så att jag inte tänkt på det tidigare, det är ju omöjligt att inte tänka då och då, åtminstone, på en eller flera personer som i princip varit hela ditt liv.
Du är unik och speciell, precis som alla andra.
