Nu har jag denna fundering...
Det känns som att jag har flera ansikten inför olika människor, att jag är orsaken genom att jag inte accepterar mig själv eller låter mig vara mitt naturliga jag inför dessa.
Jag vill vara fullkomligt chill med människor, typ utan att behöva ändra mig själv för att bli accepterad eller gillad. Vara som jag är för stunden utan att hålla tillbaka nått, utan större ansträngning bara vara; som jag är med min bror...
Det finns ett ansträngt jag som känns tillgjort och ett uppriktigt jag. Tror den tillgjorda jag skapas när jag försöker anpassa mig, eller vara mer; har levt i en ensamhet länge. Anledningen är relaterat till att jag haft djup depression och så lämnade vännerna mig.
Fattar inte... Är jag rädd för att vara mitt uppriktiga jag? Undrar hur det blir med tiden för det borde ju bli jobbigare, då det känns som jag placerar ett onaturligt jag i relationen med andra. ugh, det gör typ ont i själen... Fast jag är kanske inte är så o-chill i relationerna egentligen, bara känns så... Visst är man normal va. Varför berättar jag ens detta. Förväntar mig inte det, men vill bli förstådd... Känner skam.
Be cool wit tha ninja