Det är flera gånger jag har mistänkt att jag har vart Asperger för mycket passar in, fast ändå inte. Ända jag vet är att jag inte är normal men jag vet vad och det frustrerar mig.
Jag är 18 år iaf, har få vänner, jag har inte vart mobbad men jag har inte låtit många in i mitt liv, min upväxt var ganska kompleserad iaf. Jag gillar att umgås med vänner men jag undviker ofta att möta folk och bekanta. När föräldrarna är bortresta håller jag mig nästan isolerad bara för at unvika hemmafester eller att ta med brudar. Jag hatar inte att festa jag hatar bara folket. Jag vill inte att det ska vara så igentligen, men vem vill göra saker man inte gillar? Det brukade inte vara så, vad kan det bero på? Är det normalt? Vad beror min ångest att möta andra bero på? Det ända jag drömmer om är att lämna denna äkliga stad, men vem säger att nästa stad är bättre?
Jag skämms över mig själv och vad jag har blivit så mycket...
Under denna sommar har jag bara suttit vid datorn bara för att låta tiden gå och att hålla tankarna tämjda. Jag oroar mig otrolig mycket om arbete, jag tog studenten i år och jag gick i fel linie, iallafall känns det så nu. Jag har fortfarande intresset kvar men lusten för att arbeta har försvunnit, jag gillar inte restaurang miljön, konstant press och stress på en samt alla skrick för alla fel man gör... därför jag fick magkatarr, jag klarade tillslut inte av det med hur jag mår. Och det blir inte lättare för att farsan pressar på en att hitta yrke så jag kan flytta hem ifrån. För tillfället känner jag att jag kommer få ett phsykbrytt när som hällst. Var jag ska bo, om jag ska fortsätta inom branchen och se om det är rätt eller fel, eller vad för jobb som passar mig. Ånda jag inte vill är att vara fast i en stad jag hatar, i ett jobb jag hatar utan något stöd. Det ända inställningen jag har på jobb för tillfället är som ett kännslomäsigt fängelse, man sliter och håller käft för småpengar som inte är värt mödan. Hur vet man om man valt rätt?
Det är så mycket tankar också om min sexualitet. Jag är en Fransk (25% ungefärligt) Marokkan. Jag är upväxt med homofobi och bögförtryck, ändå kan jag inte hjälpa det att jag kan vara det själv. Enklaste sättet att förklara min sexualitet är att säga att jag är påtvingad Bi, att helatiden vara tvingad att gilla tjejer, de är inte äkliga jag är bara mer attraherad till män. Fast det har jag aldrig sakt till någon, ingen vet något om det och jag vet inte häller om jag har modet att komma ut. Enklaste sättet är bara att bojkotta allt med sex, fast folk ställer många frågor då... jag är fortfarande oskuld. Jag vet om det hade kommit ut så hade jag blivit totalt utfryst av vänner och familj. Jag kommer aldrig glömma då jag öppnade up mig till min föredetta bästa vän och barndomsvän om min depression och det ända reaktionen jag fick ''Haha är du seriös!? är du så fucking svag!? Jävla pajas... hahaha!''. Jag är också en hopplös romantiker, jag bryr mig inget om horer och sex, utan någon att dela livet med. Egentligen vill jag bara leva öppet, men hur kan man när man kommer förlora allt man håller nära? Jag skämms själv också att jag är det och jag hade gjort mycket för att bli normal, så jag slipper skammen och familje frejd.
Jag vill bara vara lycklig, vad kan jag göra? Jag orkar inte vara depremerad längre har vart det så lång tid redan och det blir bara värre med tiden.
Jag har försäökt redan 2 gånger att göra självmord, ena gången bangade jag ur och andra gången blev jag upptäkt i tid och det var inte en rolig stämning på länge... ''Vad fan tankte do på!? Bara god kan ta dit liv annars do hamna to hellvete! Idiot, Tänker do inte på oss helller? Vilken skam... fattar do inte heller eller att vi aelskar dig?''
Ingen status
