Den här frågan kommer från en anonym medlem och är besvarad av våra kunniga sexperter.
Besök Sex och Sinne här om du vill ställa en fråga anonymt också!
Hejsan,jag är en tjej som är under 18 år. Vill helst inte skriva ut min ålder.Besök Sex och Sinne här om du vill ställa en fråga anonymt också!
Jag kommer skriva väldigt kortfattat. Notera att detta inte är allt.
Men till saken.
Det är så att jag under hela min uppväxt mått dåligt av olika bidragande faktorer som gjort att jag mår så dåligt som jag gör idag. Jag har aldrig känt någon tillhörighet eller samhörighet någonsin i hela mitt liv. Jag har haft självskadebeteende och ätstörninarrhar dock det fortfarande) som blivit en försvarsmekanism och självkontroll om man uttrycket det så,detta har då alltså utvecklats med tiden. Jag har ingen bra relation med min pappa,det har jag aldrig haft. Under min uppväxt har det alltid varit frågan om dålig ekonomi och därmed en del konflikter gällande maten och pengarna. Det finns faktiskt anledningar till varför vi hade en sådan pass dålig ekonomi som vi hade. Mina föräldrar hade möjligheten att försörja oss men "valde" rent ut sagt att inte göra det då de hade framtidsplaner gällande annat. Vilket i sin tur ledde till att faktiskt bli av överhuvudtaget. Vi levde i omständigheter så pass allvarliga att min halvsyster kontaktade skolkuratorn och som då i sin tur ledde till att socialtjänsten kopplades in. Hon fick bo i fosterfamilj och vi fick samtala lite gällande familjesituationen. Vi var självfallet väldigt små jag och mina syskon. Vid den tidpunkten var jag ca7-8 år gammal. Men min mamma övertalade oss om att inte säga som det var och att allt var frid och fröjd här hemmet. Hon påstod också att vi skulle förstöra allting för vår familj,så vi berättade ingenting vad som egentligen föregick under vårt tak. Detvar hemskt. Jag har haft självmordstankar och allt möjligt. Jag har gjort saker som man ej bör göra.
Misshandel och våld förekom i vårt hem,både fysiskt och psykiskt. Min pappa var extremist i sin religion,fanatiker. Påtvingade oss att göra samtliga saker inom just den religionen. Min mamma hade konverterat till den. Skolan och så,gick faktikst förhållandevis bra med tanke på familjesituationen.
Jag blev slagen dagligen. Bråk var en del av vår vardag. Och jag fick ta emot mest då jag skyddade de övriga syskonen. Vi fick alltså inte göra saker och ting just pga religionen.
Tiden gick och jag utvecklade ätstörningar och självskadebeteende. Jag har försökt ta mitt liv ett antal gånger. Ambulansen och psykakuten blev tillslut en del utav min vardag. Jag mådde så fruktansvärt dåligt och detta var faktkst förra året.
Mina föräldrarna skilde sig förra året också. Och jag trodde verkligen att allt skulle bli bättre men det blev nästan sämre då min pappa flyttade ut,kanske inte på samma sätt. Han slutade att utföra våld och dylikt för ca 3 år sedan. Och på senare tid har jag berättat för min kurator om allt. Soc blev återigen indragna och en utredning sattes igång. Polisförhör med,men det har dock lagt ner fallet då samtliga bevis saknas. Det var så länge sedan trots allt. Min mamma lämna sin religion för ca 3 år sedan och har fått en enorm personlighetsförändring. Min mamma har blivit så mer närvarande om man jämför med hur det var innan.
Nu är det så här att... Jag mår väldigt dåligt. Detta var egentligen inte meningen att det skulle bli så långt men... Jag känner att... J g måste berätta det sakerna för att man ska få en helhetsbild. Jag tar väldigt väldigt mycket ansvar i hushållet idag. Jag gör i princip allt utom att gå till tvättstugan. Än idag får jag ta hand om mina syskon... Mycket mindre än innan men mer än jag klarar av. Jag klarar inte av att bo i detta område jag gör. Jag känner att jag måste bort härifrån till ett hushåll med struktur och regler. Diciplin. Jag klara inte av detta mer. Jag har nått min maxgräns. Folk som jag känner,vet vem jag är och allting... Folk som retat mig pga många saker i mitt tidigare och nuvarande liv. Jag känner att jag inte kommer att kunna gå vidare om jag inte får komma bort nu. Kontakten på bup och mina kontaktpersoner känner att det inte kan göra något. Jag sover ganska mycket om dagarna då jag känner en extrem ångest. Jag flyr med andra ord från verkligheten. Det finns också en del andra saker angående min yngre syster som jag helst inte vill tra upp,som då också är en bidragande faktor till varför jag måste bort. Dock en liten del. Allting har helt enkelt blivit för mycket. Jag kommer inte kunna klara av min utbildning är jag rädd för,det är det jag mest av allt vill. Få en bra utbildning så att jag en dag kan stå på egna ben.
Min fråga lyder: Tror ni att jag kan få bo hos en fosterfamilj ? Åtminstone en längre period. I så fall hur lång tid tar det?
Snälla,jag vill helst inte att personer dömer mig utifrån det jag skrivit nu,utan endast svar på min fråga. Tack så mycket. Det skulle vara till en så enormt stor hjälp till de som svarar seriöst på detta.
