Här kommer den:
En tragedi
Flickan gick några meter framför sina vänner. En av dom sa någonting som flickan tyckte var väldigt roligt. Vad det var är inte relevant. Hon tittade bakåt över axeln och skrattade åt det roliga. Det hennes vänner såg var bara hennes leende ansikte. Vad dom inte såg var att då hon vände bort huvudet igen och blickade framåt fylldes hennes ögon av tårar. Tårar rann eftersom hon kände att hennes vänner inte värderade henne lika högt som dom andra.
Nu var dom påväg hem. Dom hade varit och fotat. Hennes vänner hade bara tagit bilder på varandra. Bilder hade bara tagits på flickan i hast då dom skulle till andra platser. Nu är det inte dom missade bilderna på henne som spelar någon roll. Vad som spelade roll var att då hon satte sig bredvid sina vänner med solen i ansiktet och poserade som dom, så sa dom åt henne att gå bort. Hon förstörde uppenbarligen bilderna, bara av att finnas där. Så flickan gjorde som dom sa och gick iväg. Och nu var dom färdiga, påväg hem.
Dom skrattade ibland och undrade varför flickan var så långt fram. Kanske skulle de titta igenom sina bilder och se vad som var felet. Den enda bilden dom fått på henne var då hon nedstämt suttit på en sten, hon hade tittat drömmande ut mot sjön. Det var lite is kvar på sjön. Platsen dom var på var ganska fin, harmonisk. Om man inte hörde sina vänners tjutande skratt i bakgrunden då.
Sommaren skulle snart komma och flickan skulle gå ut nionde klass. Det kändes en aning sorgligt. Hon skulle flytta till annan ort för att studera. Det var lite pirrigt, pirrigt inför att bo ensam, pirrigt inför att skaffa nya vänner. Men det skulle gå bra. Det var ju det alla sa ”det kommer gå så bra, du klarar det här”. Det var vad de sa till flickan.
Snart skulle hon inte vara en liten flicka längre. Snart skulle hon bli en kvinna. Det kändes som att det gick för fort. Allting. För en stund sen hade hon klängt sig fast på sin faders rygg skrattandes. På den tiden var det största problemet ett litet skrapsår från då man ramlat med sin rosa cykel. Nu var det alkohol och droger.
Nu hade flickan kommit fram till sin cykel. Hon inväntade sina vänner innan hon slängde benet över cykeln och cyklade iväg med kompisarna i släptåg. Hon cyklade även nu några meter framför de andra, än en gång med tårar i ögonen. Hennes syster närmade sig och innan hon hunnit ikapp hade flickan blinkat bort tårarna. ”Är du sur över någonting?”. Flickan suckade men suddade ut det med ett falskt men inövat leende. ”Nej, jag är bara lite trött”. Systern cyklade ännu en gång tillbaka till sina vänner där bak.
Då dom kommit hem hade hon och mamman bråkat. Hon hade gått upp på sitt rum och tagit fram en sax. Hon orkade inte detta längre nu. Hon ville att folk skulle lägga märke till henne. Hon hade långt brunt hår. Gröna ögon. 1,67 lång. Alltså en medelsvenne. Hon hade sparat ut sitt hår i flera år. Alla berömde henne jämt för hennes hår. Skulle flickan verkligen klippa av det? Sen tänkte hon ”det är mitt liv och jag lever det som jag vill”.
Flickan ville inte bli den normala svensken som skaffar man, barn, volvo och villa. Hon tänkte gå sin egen väg. Hon ville inte ha allt det där. Man lever bara en gång, så då måste man göra det bästa av det. Så hon klippte av en lång slinga. 1 timme senare stod flickan gråtandes framför spegeln.
Hennes mamma skulle bli så arg då hon fick se det här. Och plötsligt stod mamman där i dörrkarmen och stirrade på henne. Först på hennes korta hår, som var hackigt och ojämt. Sedan ner på saxen och på flickan. ”Vad har du gjort?” sa mamman chockat. ”Vad ser det ut som? Har du en hjärna?” fräste flickan tillbaka. Mamman stormade sedan in i rummet och ryckte ut elgitarren, flickans favorit sak, ur förstärkaren och tog med sig den in till sitt rum. ”Du får tillbaka den då du tänkt över vad du gjort” skrek mamman inifrån sitt rum och stängde dörren. Flickan sprang fram till den stängda dörren och ryckte i dörrhandtaget. Slog och knackade på dörren men inget funkade. Mamman öppnade inte så flickan stormade in i sitt rum och smällde igen dörren bakom sig. Hon tog fram sin pappas rakapparat och rakade av på sidorna så att det bara fanns hår på mitten av huvudet. Hon tog fram en hårspray, sprayade upp håret och gick till sin mammas rum igen. Hon knackade försiktigt denna gång och mamman sa åt henne att stiga in. Gitarren låg på mammans säng och flickan steg framåt för att ta den. ”Förlåt” sa flickan med en skamsen min. ”Det gör inget, jag blev bara lite chockad, du får göra vad du vill med ditt hår” svarade mamman. Dom kramades och flickan gick in till sitt rum.
Varför jag berättar allt det här är för att denna flicka kommer dö. Ta sitt egna liv. Pågrund av allt det där med sina vänner och med livet. Allt som livet innehöll. Det fanns mer bakom ytan. Men jag visste inte riktigt vad som verkligen hänt med flickan. Varför hon mådde så dåligt.
Då hon stod där på kanten av bron så bubblade allting upp inom henne. Alla hennes tankar virvlade omkring, tog sig fram genom kroppen likt en tsunamivåg. Hon kunde känna allting vid det ögonblicket. Ingenting undgick henne. Lycka och ilska på samma gång. Frustration och harmoni. Allting fanns där och tillslut blev även det för mycket så hon hoppade. Under dom korta sekunderna då hon föll var allt så klart. Hela hennes liv visades framför henne då hon slöt ögonen. Och i just det ögonblicket var den enda känslan hon hade i kroppen ånger. Hon ångrade allt hon inte gjort. Alla dumheter som hon gjort. Att hon inte vågat mer. Att hon inte stannat kvar och fixat upp allting. Hon var feg. Hon lämnade alla bakom sig. Hon lämnade bara sorg efter sig då hon föll. Men skulle någon verkligen sakna henne? Hennes mamma borde sakna henne. Det var ju faktiskt hennes dotter. Vännerna kanske skulle känna en saknad i kroppen, men den skulle försvinna snabbt. Hennes död skulle inte beröra dom.
Allt det där hann flickan tänka medans hon föll. Och ångern bultade hårt inuti hennes kropp. Den ville släppas ut. Och då hon slog i marken skulle allt vara över. Hon hade fallit 70 meter från en bro. Då hon landat hade hennes huvud spräckts. Hon dog direkt.
Nu ska ni inte vara för snabba med att döma denna flicka. Ni undrar säkert hur jag vet allt det här. Jag är allvetande, men jag är bara berättaren. Jag har ingen roll i denna berättelse, men flickan var min vän en gång i tiden. För länge sen.
I'm so gay i shit rainbows.
