Jonas tryckte på den automatiska dörröppnaren och steg ut från vårdcentralen. Det hade börjat regna. Något paraply hade han inte med sig, men för att skydda sig från regnet drog han upp huvan över huvudet. Han gick med raska steg över parkeringen, rundade byggnaden och kom ut på gångstigen. Plötsligt hördes ett pling från hans ficka. Snabbt halade han upp telefonen ur fickan för att kolla vem som sökte honom. Ett SMS från Sandra.
"Hej älskling! Är du på väg hem? Jag har något att berätta"
"Jag med" svarade han kort medan han funderade på hur han skulle bemöta hennes reaktion och alla frågor hon skulle ha. Han hade knappt förstått det själv ännu och skulle därför inte vara särskilt bra på att besvara allting hon undrade.
När han närmade sig sin och Sandras nyköpta villa hade det nästan slutat regna. Han tog av sig sin jacka redan utanför ytterdörren och skakade bort de flesta av regndropparna. Han visste att hans flickvän inte skulle bli glad om det bildades en stor vattenpöl innanför dörren. Väl inne i huset möttes han av värme och en underbar doft av nygjord lasagne. Hans luktsinne var det inget fel på iallafall. Han hittade Sandra i köket där hon stod och hackade gurka till salladen. Hon sken upp när hon fick syn på honom.
- Hej hjärtat! Maten är snart klar.
Jonas gick fram till henne, ställde sig bakom och la sin haka mot hennes axel. Han kramade hårt om hennes midja samtidigt som han viskade svagt i hennes öra:
- Jag älskar dig!
Sandra besvarade orden genom att vända sig mot honom och ge honom en lång kyss. Det pirrade till i hela hans kropp. Trots att han och Sandra hade varit tillsammans i fyra år kände han sig fortfarande lika nykär som han gjort i början. Plötsligt ringde äggklockan och avbröt den magiska stunden. Sandra återgick till att hacka gurka och kolla till lasagnen i ugnen.
- Jag går bara och tar en snabbdusch, sa Jonas och styrde stegen mot ovanvåningen.
I duschen lät han det heta vattnet bränna mot hans hud. Han försökte duscha bort det onda, fast han såklart visste att det inte fungerade så. Efter duschen drog han på sig sin svarta t-shirt med en röd cirkel på som han fått av Sandra förra julen. Till det fick det bli mjukisbyxor. Det var ju knappast som att de firade något idag och därför såg han ingen anledning av dra på sig några obekväma jeans ikväll. När han kom ner igen hade Sandra dukat fint i vardagsrummet. Vanligtvis åt de alltid middag i köket. Jonas undrade varför de skulle bryta den traditionen idag, men så kom han ihåg att Sandra skrivit på SMS att hon hade något att berätta.
- Vad var det du ville berätta? undrade han försiktigt.
- Vi tar det sedan. Kom och sätt dig och ät nu, svarade hon och log flirtigt mot honom.
Han gjorde som han blev tillsagd och började ta för sig av maten. De pratade som vanligt under middagen, men hon nämnde inget om vad hon ville berätta och troligtvis hade hon glömt bort att han också hade något att dela med sig av. Sandra berättade om sin dag. Hon hade haft fullt upp på sitt jobb som rekryterare. En ung tjej i en färgglad klänning hade blivit så nervös att hon nästan svimmade när Sandra ställde intresserade frågor om varför hon sökte jobb hos just deras företag. Till slut hade de varit tvugna att avbryta intervjun. Jonas log av historien men det var inte för att han tyckte det var kul, utan för att han själv mindes hur dåligt man kan må när man sitter på en jobbintervju.
När de ätit klart dukade de av bordet och ställde in all disk i diskmaskinen. Sandra gick och hämta två vinglas ur skåpet i köket. Det var verkligen något de firade idag, men vad? Jonas funderade så mycket att han nästan blev yr. Han var helt säker på att det inte var deras årsdag idag, så vad fanns det då kvar att fira en helt vanlig torsdagkväll?
- Kom och sätt dig i soffan, bad Sandra medan hon fyllde glasen med rödvin.
Jonas skönk försiktigt ner i soffan bredvid henne. Till en början sa hon ingenting, bara betraktade honom och log. Sedan ändrade hon hastigt ansiktsutryck och såg trånande på honom.
- Just det, du hade ju också något att berätta!
- Du kan börja, försökte Jonas för att vinna tid, eftersom han märkte att han började bli nervös.
- Okej då, började Sandra sakta medan hon höjde sitt glas och nuddade vid det mot hans så att ett vackert kling ljöd genom rummet. Skål och grattis till att du ska bli pappa!
Jonas sa först ingenting. Vad var det hon nyss sagt egentligen? Att han ska bli pappa? De hade försökt under det senaste året men aldrig hade något foster börjat växa och Jonas hade gett upp hoppet. Om detta stämde var det naturligtvis ett av det lyckligaste ögonblick de någonsin skulle få uppleva. Han vände sig oförstående mot Sandra som slog ut med armarna i luften.
- Är du inte glad? frågade hon och såg plötsligt sårad ut.
- Klart jag är glad. Det är ju fantastiskt! svarade han och kände lyckan stiga inom honom samtidigt som han sträckte sig fram efter Sandra och drog henne mot sig. Det var verkligen fantastiskt att de äntligen hade lyckats. Bara tanken på att snart få se en liten krabat gjord av dem krypa runt på golvet fick Jonas att avfyra världens största smile.
- När är det dags? frågande han.
- April, svarade Sandra glatt och Jonas kunde se i hennes ögon hur lycklig hon var.
- Undrar om det blir en tjej eller kille, spekulerade Jonas högt.
- En tjej hoppas jag på, men nu är jag väldigt nyfiken på din hemlighet!
Jonas visste att han inte skulle komma undan det, men han blev nästan arg på sig själv över hur han kunde vara så dum att han svarade att han också hade något att berätta just idag. Han ville verkligen inte förstöra den här fina stämningen, men han såg i ögonvrån att hon började bli otålig när hon inte fick något svar. Han började samla mod till sig.
- Min nyhet är inget positivt eftersom...
Sandras blick ändrades från glad till direkt orolig. Hon märkte att han hade svårt att hitta orden och därför tog hon hans hand och kramade den hårt i sin.
- jag har fått en hjärntumör, avslutade han meningen.
Nu var det Sandras tur att vara oförstående och bara stirra tomt framför sig, men hon släppte inte hans hand.
- Hur allvarligt är det? undrade hon oroligt.
Han visste att det var lika bra att vara ärlig från början. Sandra uppskattade ärlighet.
- Den är elakartad, men jag ska få behandling.
- Herregud, snyftade Sandra och kastade sig in i hans trygga famn.
Jonas kände att hans t-shirt började bli fuktig av Sandras tårar och han fick själv kämpa ordentligt för att hålla tillbaka sina egna. Det här var den bästa dagen, men också den värsta någonsin.
Ingen status
