Hej! Jag har nyss börjat skriva på en ungdomsroman och skulle vilja ha era åsikter om den. Är den tillräckligt spännande och värd att bygga vidare på? Tips och råd uppskattas!
Han svarade inte på min fråga utan stirrade bara tomt framför sig. Hans vackra bruna ögon såg blanka ut. Var han på väg att börja gråta?
- Snälla älskling, berätta vad du menade? försöker jag igen. Inte heller den här gången får jag något svar. Han känns kall inombords eftersom han inte ens möter min frågande och oroliga blick, men jag kan inte med att bli sur på honom nu när han samtidigt ser ledsen ut. Orden han nyss uttalade ringer fortfarande i mina öron, men hur mycket jag än funderar på dem så förstår jag inte vad han egentligen menade. Varför kan vi inte vara tillsammans längre? Har han träffat någon annan? Plötsligt ställer han sig upp från sängen och drar ena handen genom håret.
- Jag är ledsen Emma men det är slut nu.
Jag vet inte vad jag ska säga. Känner mig matt, som om jag inte får luft längre.
- Jag måste ju få veta varför, piper jag fram till slut medan jag känner att onda klumpar börjar bildas i halsen.
- Ja men det berättar jag en annan gång. Tro mig, det här är jobbigt även för mig.
Han böjer sig fram och ger mig en hastig kram innan han ljudlöst försvinner iväg mot hallen. Några sekunder senare hör jag ytterdörren slås igen. Gick han bara? Hur kan han med att bara lämna mig här helt ensam och ovetande?
Jag lägger mig ner på sängen. Det som var min dröm verkar nu ha förvandlats till min värsta mardröm. Snart två år hade vi varit tillsammans. Det kanske kan tyckas vara lite, men allt har gått så fort mellan oss. Vi träffades av en slump när jag fick jobb på ett cafe inne i stan. Han var en av stamgästerna som varje morgon kom dit för att köpa sig en härlig frukostfralla att äta på jobbet. De första gångerna våra blickar möttes log han bara lite blygt, men efter några gånger tog han mod till sig och frågade hur jag trides på cafeet. I semma veva fick jag reda på att han är en morgontrött byggarbetare som gärna unnar sig en färdig macka istället för att pallra sig upp ännu tidigare och göra en egen innan han sticker på morgonen. Jag fastnade direkt för hans vänliga leende och trevliga småprat. Tydligen fastnade han för mig också för sedan dess har det bara rullat på i en rasande fart. Sedan en månad tillbaka bodde vi tillsammans i min tvåa, men nu var det alltså slut. Allt vi haft är nu bara borta. Enda som finns kvar är minnen, minnen av älskade Eshan. Det får mig att fälla miljontals tårar.
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!