På grund av att jag är en egoistisk fegis, mördade jag min morbror.
Jag har haft ett kasst liv.. utan tvekan. Tydligen är det något jag förtjänar, för jag har en kass personlighet också.
Min pappa har jag inte träffat på 7 år, min bror på 8. Båda knarkar och pappa har dessutom blivit till något av en alkoholist. Min mamma har det rätt tufft, utan jobb, ont om pengar, småbarn att ta hand om medan hon sörjer sin bortgågna bror. Hennes bror vars liv är borta på grund av mig. Jag har haft det tufft i skolan, och med vänner osv. Alltid kännt mig ensam, ingen har liksom haft tid för mig. Förutom, min morbror. Han var en jag liksom alltid kunde gå hem till, bara hänga eller kolla film med.
En dag märkte jag att jag fått en knöl i bröstet. En tumör. Jag gick till läkaren som gav mig en tid till mammografi. Jag var mycket grinig nu, sur över att allt skulle hända mig. Jag är ung, då var jag bara 16! (Nu 17).
Jag behövde uppmärksamhet, känna att folk visste att jag fanns. snart kanske jag inte skulle göra det längre?
En dag låg jag i min säng, funderade på hur jag skulle få folk att se mig. Jag var ledsen, arg, derimerad faktiskt. Jag tänkte att om någon som står mig nära skulle gå bort, då skulle jag få umärksamhet. Så jag tänkte på min morbror. att om han dog, då skulle folk se mig. tycka synd om mig. krama mig och säga att de finns här för mig. Så då, när jag låg där i min säng, önskade jag att min morbror skulle dö. dagen efter jag hade varit på mammografi, och fått reda på att allt var lugnt. att knölen var borta, fick jag reda på att min morbror har cancer. "vad har jag gjort?!?" Jag ångrade mig av hela mitt hjärta, önskade nu att det istället skulle vara jag, mitt liv som skulle vara i fara. För han, min älskade morbror, var en bra person, med många vänner och en väldigt söt, men också ung, dotter.
Några månader senare, eller rättare sagt i december 2009, dog han.
Varje dag går jag med skulden i bröstet, ånger för hela min själ. Jag saknar honom så sjukt mycket. Hur kunde jag göra såhär mot någon jag älskar? Jag ser min familj sörja honom, och jag sörjer honom också. Men det var mitt fel. Så jag sörjer inte bara honom, jag sörjer även mig. För när han dog, så dog även jag. iallafall för mig. Det enda jag är, en kropp uppbyggd på skam och ånger.
Vad ska jag ta mig till?
Finns det något jag kan göra?
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
