Vill börja med att säga att det är allt vanligare med depressioner bland ungdomar nu när samhället gått och blivit som det blivit.
När jag var mindre har jag alltid varit väldigt blyg, lite extra blyg för tjejer. Att göra bort sig var det värsta jag kunde tänka mig.
När jag gick 1:an till 9:an så hade jag mina kompisar, vi i klassen var som en familj.
Jag var alltid den kortaste killen i klassen och man blev ju retad för det i mellanstadiet när längden hade betydelse.
Blyg och tillbakadragen var jag ju, dock så var mina vänner tvärtom.
Pratade konstant, skämtade mycket, höll på med tjejer et.c
Jag brukade känna mig annorlunda och utanför i kompiskretsen då jag inte pratade så mycket. Tycker inte om att bara prata om oväsentliga saker utan när det är nått jag är intresserad i så kan jag prata om det.
I högstadiet så började vi spela mycket datorspel tillsammans. Counter-Strike 1.5 för att vara exakt. Tog inte lång tid innan man vart beroende. Kompisarna spelade inte lika mycket som mig då dom gillade och gå ut och luffa. Dom försökte få ut mig men jag stannade hellre hemma för att spela då jag ansåg att det var roligare under den tiden.
När man skulle välja gymnasieskola så valde jag ju givetvis där mina 3 närmsta kompisar valde. Kunde inte tänka mig själv i en gymnasie där jag inte känner någon. Har alltid varit lite rädd för nya miljöer där man inte känner någon då jag blir väldigt otrygg, osäker och får ångest.
Det vart IT-gymnasie. Nått jag ångrar stort idag, 3 hela år i en skola man verkligen inte trivs i. 2 av mina kompisar bytte relativt tidigt men jag vågade självklart inte. Var rädd att prata med okända och rektorn ville jag absolut inte prata med.
Slutade med att jag gick dom där 3 åren i skolan som jag verkligen inte trivdes i. Det var cirka 90% killar där så tjejkompisar hade jag såklart inte.
Tappade kontakten relativt fort med alla från 1-9:an.
Helt plötsligt så gick jag i ett gymnasie jag vantrivs i, från många kompisar till knappt några.
Kände mig helt lost och vilsen. Fanns ingen motivation och ingen framtid för mig.
Spenderade mina dagar åt att sitta vid datorn och glömma bort allt jobbigt och fördrev tiden med spel. Glömde bort mina problem, en lösning på ett temporärt problem liksom för när man gick och sov så kom alla tankar upp och jag kunde gråta mig till sömns ofta.
Att prata om mina känslor var nått jag absolut inte kunde i den tiden.
"Killar ska vara män, vi pratar inte om känslor för varandra" et.c
Det var den tanken jag hade och jag skämdes över att prata om mig och mina problem.
Ett stort misstag när man tänker efter. Dom som inte kan prata om känslor måste ha någon sorts problem.
Att gråta framför någon annan kunde jag inte heller då jag var en kille och vi gråter inte. Också något som man ska kunna göra tycker jag.
När jag gick ut gymnasiet så var jag bara hemma. Hade bara 2 killkompisar.
Åren gick och jag hade ingen jobb då jag var rädd för att komma ut bland nya människor, arbetsintervjuer bara tanken av det mådde jag dåligt. Jag var inte självsäker, hur ska jag kunna övertyga arbetsgivaren att jag passar för jobbet då jag var rädd, osäker och väldigt osocial under den tiden.
Åren gick och det blev bara värre och värre. Jag brukade tänka, det kanske går över med tiden men så fel man hade.
Man blev bara allt mer deprimerad, kände sig värdelös, misslyckad och en liten parasit som lever på sina föräldrar.
Med pappa kunde jag absolut inte prata djupa saker med.
Med mamma kunde man prata lite men jag skämdes ju endå men hon förstod att jag hade dom här problemen även om jag inte sa så mycket då hon känner mig nästan bättre än mig själv.
Min mamma har också haft sådana problem därför visste hon vad jag gick igenom.
Familj, släkt, kompisar började att prata, varför har du inget jobb, varför är du bara hemma, varför sitter du vid datorn gå ut med dig et.c
Man blev ledsen. Ingen förstod mig men det var ju mitt fel då jag inte öppnade mig.
Är en känslig person när det gäller känslor och har lätt för att gråta om jag öppnar mig. Skämdes såklart för det så man gjorde inte det.
Satt vid datorn och glömde bort mina problem, sorger. Blev allt mer osocial.
Jag kände mig trygg hemma, alltid när jag gick ut med mina 2 kompisar vilket var sällan, gick till affären för att handla et.c så fick jag ångest. En jobbig känsla gick jag med när jag var ute.
När människor kollade på mig så brukade jag tänka, vafan glor dom på är det för att jag är kort? för att jag är ful? ser dom igenom mig och mina problem?
Brukade gå med huvudet tittandes mot marken och undvek ögonkontakt. En utstrålning som visar att man är väldigt osäker och rädd hade jag men det fattade jag inte.
En flickvän har jag aldrig haft och det var jobbigt det med för jag är en kille med mycket kärlek att dela med mig.
För cirka 1 år sen så började jag och mamma prata väldigt mycket. Hon förklarade om depressioner, ångest och social fobi för mig och att hon själv haft det och att det är viktigt att kunna prata med någon.
Vi började prata sakta men säkert. Jag öppnade mig mer och mer.
Hon kunde hjälpa mig så gott hon kunde.
Ett halvår sedan så började jag gå till en psykolog. Gick med mamma dom 3 första gångerna. Jag fick anti depressiva piller.
Jag tar dom än idag.
Det var under början av sommaren som jag började må bra och komma ut.
Lärde känna en tjej kompis från min kusin då. Vi började umgås mycket under sommaren och så lärde jag känna hennes tjejkompis.
Idag är jag fortfarande kompis med mina 2 killkompisar sedan har jag mina 2 tjejkompisar.
Jag trivs bättre bland mina tjejkompisar har jag märkt, lättare att prata öppet, dom lägger ner 100% på att hjälpa mig.
Har börjat med att prata mycket med nya människor på communitys. Ett par härifrån också :)
Har fått så mycket hjälp och komplimanger från mina tjejkompisar att det höjt mitt självförtroende.
Idag är jag en glad och öppen kille som vågar öppna mig.
Jag älskar mig själv för den jag är, mitt självförtroende är på topp.
Jag har bara fått positiv kritik från familj, släkt o vänner.
När man öppnat sig för andra så ser dom en på ett annat sätt. Inte alla har förståelse men många, och man blir behandlad på ett annat sätt.
Flörtar lite här och där med tjejer och jag märker hur många som kollar in mig när jag är ute. Vad mycket utstrålningen och smilet kan göra. Nått jag inte tänkt på förr.
Har en tjej på g om man säger så men jag tar det lugnt med henne.
Har stor respekt för tjejer och behandlar dom inte som skit. Behandlar ingen som skit överhuvudtaget.
Jag har inga fördomar, respekterar människors läggning och åsikter.
Idag är jag inte så blyg, kan prata och har pratat med främlingar utan att det känns jobbigt. Har träffat på nya spännande människor.
Är ute mycket nuförtiden och spelar sällan datorspel.
Vågar bjuda på mig själv och jag älskar humor och att skämta.
Har fått komplimanger för att jag har en underbar personlighet och det är jag tacksam för.
Jag är den jag är, jag har haft mina svårigheter, jag kämpar på än idag men jag ser en framtid. Det finns hopp. Tänker positivt istället för negativt.
Önskar alla en bra dag och dom som orkar läsa allt :)
Hoppas att jag kanske kan hjälpa någon som känner liknande eller få någon att tänka på ett annat perspektiv :)
Kraaaaam /Ante ! ;)
Wow, tillbaks efter 3 år :P
