Så, cut to the case. Ska man någonsin nöja sig med en person? Är det värt att göra slut med en bra person i väntan någon bättre eller bör man släppa sina drömmar och inse att "drömprinsen" inte finns?
Jag skulle behöva någon som är som jag är. Någon som planerar, någon som tänker ett steg längre och alltid är redo, men jag har endast träffat kvinnor med den egenskapen. Är det då en kvinnlig egenskap eller finns det en chans att jag träffar en kille som är sådan? Jag menar, eftersom jag existerar, så är inte egenskaperna jag söker omöjliga, så det kan ju hända att det finns en manlig av mig någonstans där ute, men är det någon idé att försöka?
Ni som har funnit era själsfränder, om det nu finns, är din partner allt du någonsin drömt om eller har du behövt nöja dig med 90 %? Om man frågar hur man vet om man verkligen älskar en person brukar man få svaret att om man behöver fråga så är personen inte rätt för en. Men är det verkligen sant?
Jag har en känsla av att romantiska filmer har förstört min syn på killar/män. Kan sådant hända? Det kan säkert jämföras med killar som får udda ideal på grund av porr, men är det realistiskt att det är det som har hänt mig? Det mesta i filmerna är förstås överdrivet, men betyder det att även kärleken i filmerna är överdriven? Går det inte att finna den perfekta partnern?
Om jag inte kan finna min "drömprins", hur gör jag då för att släppa mina ideal så att jag kan "nöja" mig med någon som är bra, men inte perfekt?
Never leave a man behind.
