Jag har också ingen vän och hela tiden så försöker jag dölja min desperation genom att övertyga min hjärna "du är bättre än alla, ingen är värd att vara din vän" men sen kommer tanken "din barndom håller på att rinna ut, min vän. innan vuxendomen kommer så vill jag att du får nån främling med dig som en vän. Annars så ska se till att dina intensiva känslor kommer tillbaka varje gång du kommer tillbaka från skolan. Ungefär så känner jag hela tiden så här men jag hittar ingen som är precis likadant som mig. Impulsiv, är villig att göra vad som helst. är orealistisk på ett verkligt sätt, är med mig när jag är ensam som mest. Har sökt typ på 20+ wikihow artiklar om det och 100+ yahoo answers men varken något av det har hjälpit mig.
En annan jag vill säga är att ibland i skolan blir jag behandlad lite efterbliven trots att jag är normal,ser normal och har normala intresse. Ibland blir jag också utstirrad också eller utskrattad. Vet nån varför?
Är det dags att jag ska träffa en terapi nu? (Shit,det var många "Jag" )
Min djupsinniga citat:....nämen vänta, jag har ingen.
