Jag är ute på praktik i skolan just nu, så jag träffar inte mina vänner och klasskamrater så ofta just nu, men jag känner mig ändå inte fysiskt ensam. Jag tror jag känner mig mer psykiskt ensam. Det känns som att jag saknar någon i mitt liv att dela mina innersta tankar med, och som älskar mig för den jag är (förutom min bästa vän då, syftar mer på kärleken).
Jag är snart 17 år och har inte varit kär på riktigt än. Jag har inte haft några långa seriösa förhållanden, och aldrig älskat någon av hela mitt hjärta. Kanske lite för att jag är rädd för att vara kär, och släppa kontrollen.
Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta, antar att jag mest vill skriva av mig. Men om någon känner eller har känt som jag gör någon gång i sitt liv, så skriv jättegärna!
Tack för mig :)
somewhere between idk and idc