Jag en kille som går nu andra året. Kommer fylla 18 år om någon månad. Nu var det inte meningen att skriva en hel bok här på hamsterpaj, men jag tror inte det går att korta ner det. Har försökt göra det så läsligt jag bara kan.
-------------
Just det, jag kan länka min förra tråd ifall ni skulel vilja at del av mer som har hänt.
http://www.hamsterpaj.se/diskussionsforum/ungdom/kaerlek_relationer/fel_paa_mig/sida_1.php#post_3160003
--------------
Jag har alltså inga kompisar i gymnasiet. Jag är mycket frustrerad och emellanåt mycket ledsen. Jag har försökt vara social, jag har gjort allt jag kan, ändå har jag endast 1 person som jag faktiskt umgås med, men som jag egentligen har svårt för. Anledning till att han och jag umgås i huudtaget är för att vi befinner oss i samma sits.
Det verkar som att det är mest tjejer som har detta problemet av någon anledning, vet inte varför. Jag har skapat en liknande tråd innan, men jag tycker att det har blivit lite värre istället för bättre. Jag ska förklara.
-------
I början av gymnasiet var jag ganska blyg, jag hade svårt att öppna mig och vara social. Det berodde mycket på det jag hade varit med om på grundskolan. Jag var inte omtyckt, jag höll mig till en liten skara på 5 personer som var mycket som mig. Skötte oss, var bra i skolan, någorludna samma intressen. Dessa personer kom till att bli mina kompisar resten av grundskolan. Jag trivdes bland dem för det mesta. Alla de andra var det en annan visa med. Hobbyblattar som bråkade bara för att just bråka, med oss, speciellt mig, för att jag var snäll och gjorde inte en fluga förnär. De flesta skulle kalla det verbal mobbning. Jag vill själv inte säga att det är mobbning då det låter som att jag är liten och svag.
Detta har förstört mig och skärrat mig djupt som person, men inte permanent, tack och lov! problemet är att det tog alldeles för lpng tid att återhämta mig från detta. När jag började ettan vara alla mycket öppna och sociala. Jag ska säga sanningen, jag var mycket chockad att folk var så trevliga och hälsade så vänligt på mig. Jag var på allvar så chockad att jag trodde de jävlades med mig, att de sen skulel dissa mig riktigt hårt. Men det visade sig att jag hade fel.
Men där satt jag, tyst och vågade inte öppna mig. Jag har dåligt samvete över detta fast jag vet att det egentligen int är mitt fel. De nya klasskamraterna gav mig nya chanser, tog initiativet att starta samtal och skoja till min vardag. Men jag kund ebara inte öppna mig. Jag visste inte vad det innebar bara. Jag blev allvarligt talat handikappad. Problemet är att det har skapat en stämpel, en röd tråd genom min skolgång. Det är genom observation och lärdom den hårsda vägen, tyvärr på helt tidpunkt i mitt liv, som jag har lärt mig.
-------
Nu sitter jag här, gravt deprimerad över min nuvarande relation till min klass. Det finns en del som är helt likgiltiga mot mig, en jävel som jag får lust till att slå ner bara jag ser honom eftersom har är allmänt riktigt dryg och drar med nedsättande kommentarer, och en hel del som jag i bästa fall har en väldigt ytlig relation med.
De som är likgiltiga är dock inga otrevliga människor. Detta vet jag. Jag ju själv sett detta och upplevt en väldigt liten del av det. Jag kan förstå dem också. Jag vet inte om jag plötsligt kan ha en kamratfylld relation med någon som inte har visat ett tydligt intresse på att starta en nogorlunda relatin, speciellt inte om personen i fråga har suttit tyst i ett och ett halvt år.
-------
Nu är jag samtidigt inte som de andra som skriver sådana här trådar. Mitt problem är att jag finner att klasskamraterna och jag inte har något gemensamti huvud taget. När de snackar med varandra är det saker som inte angår mig det minsta. Jag vet inte hur jag ska kunna hoppa in i en sådan diskussion. Sen har de en sådan nära relation att de kryddar upp det sinsemellan varandra genom att dra till med speciella personliga saker som jag inte har kunnat ta del av, därmed inte förstår.
-------
Ett annat problem jag känner är att de verkar vara äldre än mig. Vi är lika gamla allihop, men av någon anledning känenr jag mig som att jag är för liten för att förstå vad de "större" ungdommarna pratar om eller kommer att göra.
Det inträffade sedan en händelse som bevisade för mig att jag var helt återhämtad från grundskoletiden, att jag kunde vara lika social och öppen som alla andra och ha vilka vänner jag ville. Jag åkte på en språkresa. Det gick mycket bra där, så bra faktiskt att jag t.o.m inte var bunden till några "gäng" som det alltid blir, utan jag var fullt accepterad i ALLA grupper och gäng. Jag blev lite av en lokal kändis, alla ville ha med mig att göra, alla tyckte jag var störtskön, och alla gillade ha att ha med mig när de skulle ut och göra saker. Jag överdriver inte ens.
------
Nu är min fråga, varför har jag då inga vänner på gymnasiet? Varför är alla så likgiltiga, i bästa fall så ytliga? Det bästa jag kan vara med om är att hänga med några, lite grann som en svans, bara för att kunna vara med någon på rasterna. Och då är det kanske 1 som faktiskt har en ytlig relation med och de andra totalt ignorerar mig, har alldrig ens ögonkontakt. Detta är helt vardag för mig, detta händer varje dag.
Bara för att nämna mer saker, så hade de coola kidzen i klassen ganska myket fester i början av gymnasietiden som jag aldrig var bjuden på. Men det tycker jag inte är konstigt, jag var ju som jag var i början.
Detta jag beskriver finner jag enormt frustrerande, jag är nästan alltid deprimerad när jag ser min klass, vilket syns på mig, vilket gör att folk ännu mindre vill umgås och skapar en ond cirkel. Jag bryter ihop hemma emellanåt, som idag. Jag frösker hela tiden bli som de andra coola kidzen men jag vet inte, kan jag kan inte. Jag vet inte hur jag kan komma in i deras samtal och göra de relevanta till mig, och vet därför inte heller hur jag ska ta för mig. Så har vi ju den här killen som jag händer med bara för att han är mitt bästa alternativ. Men jag börjar bli trött på honom, jag tror inte ens jag gillar honom så mycket egentligen. Men det är sjukt onödigt att vara taskig mot honom, så jag säger ingenting.
---------
Jag kan prata med min mamma om många problem, med detta VÄGRAR jag att ta upp. Jag vill inte att min mamma ska bli förtvivlad och ledsen för min skull och tycka synd om mig. Ibland har det kommit fram lite när jag har varit extra irriterad på någonting, men då har jag alltid skojat upp det lite i stil med
"Nejmen det är inte alls så farligt som jag sa innan, jag vara bara irriterad på min matte så jag överdrev"
Då blir min mamma lung ohch säger
"Oh ja, men vad skönt. Jag hoppas verkligen du har kompisar i skolan."
Jag vet inte om det finns något att göra längre. Även om jag skulle blir super uber mega social så hade det nog ändå inte funkat, jag är nog mer elelr mindre "stämplad" och jag har svårt att tänka mig att jag skulel bli en av dem nu efter ett och ett halvt år bara sådär. Jag ville skriva av mig och dela med mig om hur min gymnasietid ser ut. Jag oroar mig STARKT över studenten oh studentbalen. Jag vet redan hur det komemr se ut. De andra i klassen komemr holla om varandra och ge varandra kramar och stojja och ta foto på varandra och grejer, så står jag en liten bit bort, tillsammans med den andre killen, och gör ingenting. Bara kollar på och önskar att vi kunde vara likadana. När alla andra är våta i ögonen för att de inte kommer se varaandra komemr jag bara stå där men en blick som säger "So what?".
------
Nu fyller jag ju 18 snart också. Eftersom jag inte har vänner i gymnasiet och mina vänner sedan innan bor en bra bit var jag bor eftersom jag har flytatt så får jag väll fira med mina tre familje medlemmar och käka nån köpt tårta and call it a day.
För att avsluta min bok skulle jag vilja fråga "Är allt detta normalt?". Förmodligen inte, men om det finns något jag kan göra, så är ni mer än välkommna att skriva detta. Det var allt för mig.
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
