2020-01-18 00:28
För min del känns det både konstigt och ohälsosamt att försöka begränsa vem min partner väljer att prata och umgås med.
Om man är i en relation och inte klarar av att se sin partner umgås med någon från det andra könet känns det som att det finns en väldigt uppenbar brist på tillit. Vare sig denna oro är rättfärdigad, eller om det är hjärnspöken som grundar sig i osäkerhet och avundsjuka känns det inte som att någonting bra kan komma ur en sån här begränsning.
Ett förhållande innebär självklart att man tillsammans måste kompromissa med vissa saker, men det betyder heller inte att man ska gå runt och aktivt begränsa varandra. Ett förhållande med för starka begränsningar och regler kan väldigt lätt leda till att en av parterna känner sig 'instängd' och tillbakahållen av förhållandet och det lär inte resultera i ett lyckligt eller långvarigt förhållande.
Jag har haft förhållanden där jag varit avundsjuk i och jag har haft förhållanden där min partner varit avundsjuk, men helt ärligt så är det bästa man kan göra att försöka bygga upp en tillit till sin partner. Man får helt enkelt försöka hantera sin avundsjuka på ett eller annat sätt. Att försöka prata om avundsjukan med sin partner, utan att skuldbelägga denne för det kan vara en idé, för det känns som en sån sak som är bra att parterna känner till, om det finns i ett förhållande.
Personligen väljer jag hellre att försöka lita på och uppmuntra min partner tills dess att motsatsen bevisats. Jag vill då i utbyte självklart ha en ömsesidig tillit och respekt tillbaka. Jag tror på förhållanden där man jobbar för att stötta upp och låta varandra växa både som individer och tillsammans, snarare än förhållanden där man håller varandra tillbaka på ett eller annat sätt. Om det sen skulle innebära att jag skulle få min naiva tillit bruten, då får det vara så. Jag lever hellre i ett lyckligt förhållande med en partner jag tror på, än går runt och oroar mig över att få partnern tagen från mig.
Even boys have something to say if you listen long enough