Jag håller på att skriva en bok om att vara styvmamma. Jag har själv varit styvbarn sen jag var bebis och sedan haft totalt 6 styvbarn. Se min presentation!
När jag var 13 blev jag störtkär i min 6 år äldre styvbror. Vi strulade lite, men det blev av kanske naturliga skäl inget mer, jag var ju ganska ung. När jag frågade en lärare i skolan om det var okej för oss att "hålla på" såg hon väldigt generad ut och jag förstod att hon tyckte att det var pinsamt.
När jag har forskat lite om saken nu, märker jag att det fortfarande är tabu att bli kär i ett styvsyskon, lika mycket som mellan riktiga syskon - vilket jag tycker är konstigt. Man får till och med gifta sig med ett halvsyskon och kusiner, men styvsyskon har ju inga blodsband alls.
Om ungdomar tvingas att bo under samma tak, är det ganska stor chans att känslor uppstår men att man inte vågar tala om det. Min filosofi är den att allt man inte vågar prata om - måste man prata om.
Därför kommer jag i boken beskriva att kärlek mellan varandras barn mycket väl kan uppstå och hur man hanterar det.
Sen kan det förstås bli tvärtom- styvsyskonet är en total pest.
Jag vill gärna ha din input ifall du känner igen det här.
Det räcker med att kryssa i undersökningen. Vill du går det bra att skicka ett meddelande direkt till mig.
