Jag menar, jag lyssnar jättegärna, pratar jättegärna, men tillslut verkar folk tröttna på mig.
jag har ett eget liv, i en princip total ensamhet. Men jag har en bred världsbild och skit, tillräcklig stor för att störa mig på sådana som aldrig kollar ut ifrån sig själva, på världen i allmänhet.
Jag upplevs nog vid första anblick som för seriös.
Jag tror att mina problem i grunden grundar sig för mycket på den attityd folk ser utanpå mig. Som att jag omedvetet ser ner på de som lever det livet utan bekymmer, festar med sina ``kompisar´´ osv. Som 80% av befolkningen verkar vilja göra.
Anledningen till att det är problemet är att skulle folk inte funnit mig jobbig hade de väl inte ansett att jag lägger för mycket tid på just dom?
Det de verkar tro är att jag blir besatt av dom, vilket verkar skrämma människor. Men jag vill lära känna dom, och det djupt, in i deras själ.
Jag ser det igenom att bara se på dom, se på hur de rör sig och deras ögon, och utseende.
Är det fel om man vet att man inte har något intresse av alla som lever för andra människor och aldrig är ensam i mer än 10 sekunder per dag?
Finner du ingen röd tråd så får du fråga mig eller svara på 1 av de 8a eller något frågor jag ställde till forumet och till mig själv.
The leetest herperderper