Jag har så många gånger stött på hat, misstänksamhet och kyla.
Jag lägger inget större värde i det, men jag antar att det väcker en känslomässig reaktion.
Och mitt sätt att hantera det har väl varit att svara reaktionen med att ta på mig en väst gjord av taggar och vända den emot min omgivning, för att visa att de inte kan skada mig, även om det sättet bara skadar mig än mer.
Jag vill inte vara den personen, men det är inte lätt när det är det enda sättet man har att hantera ens motgångar.
Jag är en väldigt känslig person, och impulsiv, men jag vet att jag bara blir bättre och bättre med utmaningar.
Men i grunden är min fråga, hur står man ut?
Ska man bara acceptera att man inte kan vara bekant med alla?
Ska man vara en envis, jobbig person som bara tränger sig på?
Ska man bara skita i allt och vara den man är?
Men om svaret är enbart det sista, hur ska man veta vem man är om man förändras till något bättre?
Eller ska man försöka hitta tillbaka till sina goda sidor, samtidigt som man förtränger det själviska i var och en av oss?
Och slutligen: Hur gör man när man gör sitt bästa för att vara omtänksam och hjälpsam, men hjälpen tas inte emot, då omgivningen inte förstår hur man kommunicerar?
Folk blir helt enkelt konfunderade och ställda av vem fan jag är, och varför jag talar med dem.
Visst, lyckas man uppbringa sin bästa energi kan man väl tala med vem som helst, men samtidigt, råkar man göra ett fel kan det likväl suga ur all ens energi för en lång tid framöver.
(är det här man inte ska bry sig, utan bara gå fram som någon känslolös ångvält?)
The leetest herperderper
