I sexan, det var första gången jag såg dig, du var lika vacker som en… äh, det går inte att beskriva. Dina gröna ögon var-och är det vackraste jag vet, och ditt leende, ditt skratt, ditt dig, det fick mig att fatta att mitt liv hade en ny mening. Innan, hade jag aldrig brytt mig om mitt utseende, nu var det annorlunda. Jag försökte vara fin för dig, det gör jag fortfarande. Jag ville vara med dig. Och alla skulle säkert tycka att det är en dum tonårs-kärlek, men nej, det är mycket mer än så. Jag älskar dig av hela mitt hjärta, jag skulle ta en kula för dig, utan att tveka.
Varje dag i skolan letar jag efter dig, för att få se dig, mitt liv skulle inte vara något utan dig. Och jag tänker nästan bara på dig, ibland är det svårt att koncentrera sig på lektionerna. Och nu träffas vi nästan aldrig, du bytte klass i 7:an, då vi faktiskt kom i samma klass, sen bytte du från tyskan. Och ja, du hade dina anledningar, men du ska veta att det var svårt för mig. Men idag, så sågs vi lite mer, och ja, jag blir glad över varje grej du gör med mig, som när du ens säger hej till mig, eller när du lånar min mobil för att lyssna på musik, eller kolla instagram, jag uppskattar varje gång du tittar på mig. Jag bryr mig inte om vad du gör, om du röker, om du dricker, eller om du har problem hemma, jag kommer alltid att vara vid din sida för att stötta dig. Du kan alltid prata med mig.
Sen har vi det där problemet att jag inte säger något, att jag inte vågar, jag önskar, jag önskar så att jag hade modet till det. Jag önskar att jag hade någon att prata med, som kunde stötta mig till att berätta. Men skulle jag berätta för någon skulle de tro att jag var äcklig eller knäpp.
För du är en tjej, precis som mig. Det känns så konstigt att säga så, för mig spelar könet ingen roll, det är vem man älskar som räknas. Och jag antar att du skulle tycka som alla andra, att jag var knäpp och äcklig, och vem vet, det kanske jag är.
Det enda jag vet är att jag vill vara med dig och ingen annan. Jag hoppas, att jag någon gång kommer att ge detta till dig så du får läsa, fatta hur jag känner.
Jag vet inte om detta inlägget passar här, men finns det någon som känner som mig, eller vet hur man ska hantera detta?
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
