Jag vet inte vart jag ska börja eller hur!
Jag har fan inga kompisar som jag hänger med på fritiden, någon att chatta eller smsa med!
Det har alltid varit så för mig!
Jag var sönderfucking mobbad när jag gick i ettan och till sexan i skolan, lärarna blundade för problemen helt och hållet, mina föräldrar var ALLTID där och stöttade mig, hände att pappa åkte hem från jobbet klockan nio för att hämta mig n'r jag ringt och gråtit och sagt att de är elaka mot mig!
Det var all form om mobbing, folk hånade mig, skrattade och kunde peka på mig när jag skulle redovisa något, trots att jag hade en bra redovisning så klappade ingen när man var klar, vilket jag ansåg var självklart, även om någon annans redovisning var tråkig så applåderade man för att ge den personen stöd.
Jag fick aldrig vara med på fotbollen, visst större delen utav killarna spelade fotboll utanför skolan i ett lag, inte jag, men det betydde inte att jag var värdelös, inte kunde finta eller skjuta! Jag ansåg själv att jag var bra, när jag väl fick chansen så gjorde jag oftast mål eller en fin fint och en assist, då var man skitbra, i fem sekunder, sen så glömdes man bort, jag kunde vara fri och en passning hade gått finemang, men ändå så försökte de det omöjliga!
Det var inte bara min klass som var emot mig, utan alla andra klassen, A, B och D, speciellt killarna, fanns en del tjejer som var riktigt jobbiga också, jag HATAR de alla så jävla mycket!
Det började bli lite bättre i slutet av sexan, då bestämde jag mig för att byta klass till A, självklart så sa min lärare de till alla i klassen, och de var ganska snabba med att håna mig "Fröken jag är mobbad, jag vill byta klass!"
Det fick mig att vilja gråta, jag gick in på toan, satt där säkert 20 minuter och bara fundera på hur mitt liv skulle se ut.
När jag kom hem så sa jag till mamma vad som hade hänt och hon ringde genast deras föräldrar och sa berättade vad jag hade sagt, det var tre personer, en utav dom var "ledaren" som var värst!
Föräldrarna lovade att de skulle be om ursäkt dagen efter, de första de gör när de ser mig är att säga "Varför sa du till din mamma att jag sa så?! Jag gjorde inget" Jag sket totalt i svaret, och vet vad jag hörde, och vet vem som sa de.
När högstadiet började så var jag 'även mobbad där, jag hade börjat i en ny skola, det fanns två elever där som hade gått i min gamla skola, en i min klass, och den andra i den parallell klassen, båda var schyssta!
Jag hade en skit bra kompis, vi kunde prata om allt, sex, runka, spel, skor, kläder, djur, bilar, EXAKT allt utan att vi skämdes vad vi pratade om, de var en vän jag aldrig haft förut.
Vi skrattade, kunde vara ärliga emot varandra utan att bli sura, men vi umgicks aldrig på fritiden, förutom ifall jag skulle följa honom hem, vi hade samma väg, fast jag bodde en km längre bort typ.
Det var få gånger jag hade tagit med mig en vän hem mellan ettan och till nian, 10-15 gånger hände det i låg och mellanstadiet, var oftast samma person, och i högstadiet hände det en gång.
Med åren i högstadiet så vart jag mindre mobbad, en ny kille hade börjat, han var inte en i mängden, han hade långt hår, metallicakläder, han var löjlig, pratade om konstiga saker, som att ha sex med småflickor, bajsa kineser i munnen, äta en levande japan, sånt udda skit som ingen uppskattade, han vart stenmobbad, där var min chans att sluta bli mobbad, genom att mobba honom lite, bli klassen triggare, som triggade igång honom så att han skulle bli sur, dampa och ha sig så vi kunde skratta åt honom.
Jag visste vad han gick igenom, tror fan att det var värre än mitt skit, tyckte synd om honom, men ändå så var jag lycklig, att inte vara mobbad hela tiden själv, han var mobbad i skolan, men hade mycket vänner utanför skolan som han umgicks med hela tiden.
Nu i gymnasiet så går jag i en liten klass som jag började i två månader senare i, gick i en annan skola då, men samma inriktning.
Jag har fyra nummer ifrån de i klassen, och vi är 8, inkluderat mig själv där, så 4/7.
Alla är ganska schyssta, men ibland lite väl elaka emot mig alla andra, alltid två stycken som gaddar ihop sig mot någon, jag brukar be dom sluta ifall jag anser att det går överstyr, när de ska trycka skrevet emot någons huvud, låsas att man pippar denna person, slår den eller håller på tar den andres mobil, inte okej enligt mig i alla fall.
Men en i klassen är riktigt schysst, inte som min gamla "bästis" från högstadiet, att prata sex eller runka är något pinsamt, även om jag kan vara väldigt öppen, men ändå hålla mig på en normal nivå..
Inga av dessa personer umgås jag med på fritiden, de bor antingen långt ifrån mig, eller så anser jag att de inte är lämpliga för mig, de kan supa mitt på veckodagarna eller helgerna, hålla på med motorer som jag inte fattar något om.
Dricka har jag aldrig klarat av, öl smakar skit, HB blandat med godis som har fått dra sig i ett dygn slinker ner lätt, en päroncider på 2,4 eller vad fan det är är äckligt, för mycket alkohol smak, Smirn off Ice eller vad den heter är god, det vita, även om det inte är något jag skryter om eftersom det anses bögigt, som ni förstår så dricker jag inte öht, har ALDRIG varit på en fest då det alltid ska drickas i klassen, och vara den ända som inte dricker känns sådär..
På helgerna/veckodagarna gör jag inte ett piss, händer väl att jag pluggar lite, men för det mesta så sitter jag alltid vid datorn, eller är i vardagsrummet och kollar upp i taket, spelar på mobilen eller kollar på TV, and over and over again, det är riktigt riktig jävla tragiskt anser jag, så har det varit hela tiden typ sen jag gled isär från mina grannar jag spelade bandy med, de föredrag att leka i sandlådan med bilar istället för att göra något mer "moget", vi var då runt 13-14 när vi gled isär helt!
Senaste dagarna har jag tänkt på hur tragiskt mitt liv är, visst jag har föräldrar som älskar mig, två dagar i veckan jobbar jag och jag älskar det, slipper alla problem, kommer hem lite senare jämfört med när jag är i skolan, snabbare en ny dag, mindre tid där jag tänker hur tragiskt mitt liv är.
När jag tänker hur tragiskt mitt liv är, så får jag tårar i ögonen, jag har inga vänner, som jag umgås med på fritiden, jag sitter bara vid datorn och har skit tråkigt, det har slutat vara roligt, men jag spelar ändå, för att ha något att göra, även om det är skiiit tråkigt!
Har ingen aning om vad jag ska göra på fritiden, för att hitta vänner, som inte är ute och dricker/pundar sig.
Har tänkt att börja med något, men det blir aldrig av, spelade hockey i yngre dar, men slutade pga intresset svalnade, har inte utövar någon sport efter det.
Har princip bara gråtit mig igenom hela texten jag har skrivit, så tragiskt anser jag tt mitt liv är!
Jag vet inte varför jag skriver detta, har aldrig riktigt pratat ut om detta, gick på BUP förut, men var värdelöst, de ändå de två tanterna tyckte var att det var synd om mig, men det hjälpte inte mig för det.
Ingen aning om vad jag ska göra, bara försvinna? Flytta när jag har gått klart gymnasiet?
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
