Knut blev världens gosegris (isbjörn?) när denne föddes i Berlins Zoo och var en av de första isbjörnarna att växa upp till en storvuxen vit pälsboll i fångenskap. Jag hann under Knuts fyra år på jorden besöka honom vid två tillfällen, senast förra sommaren.
Han var en hyvens grabb, en leksam herre i sin bästa år och även om han har orsakat rubriker efter att både ha skrämt ihjäl en panda och attackerat en kvinna som föll uti inhägnaden så är det med sorgsen blick och blytungt (inte enbart tungt alltså) hjärta som jag utbrister:
R.I.P Kurt.
Never forgotten, always in my mind.
Och givetvis en bild jag själv knäppt på trögbollen:
Busa lugnt på guds rosa moln av sockervadd, vännen!
Han föddes givetvis inte på Berlins Zoo, utan togs omhand när modern hade avlidit. Jisses.
This place is death, reincarnated.