Således vore jag tacksam om någon kunde läsa igenom det hela och berätta om tesen är begriplig!
En politiker är framröstad av en majoritet av landets eller kommunens valkrets i syfte att föra dessas talan. En politiker är det yppersta en befolkning kan uppbåda när det kommer till argumentation och debattering. En politiker är bäst insatt i hur olika samhällsinsatser påverkar dess invånare. Är det då inte lite beklämmande att dessa framstående, auktoritära medborgares yrken tycks gå ut på att smutskasta varandra så mycket som möjligt?
De politiska partierna i Sverige tror på olika ideologier. Deras åsikter i sakfrågor skiljer sig ofta, och således är meningsskiljaktigheter inte särskilt förvånande. Ej heller bör man kritisera detta oliktänkande, då sakliga debatter och mångfaldiga synvinklar på invecklade problem främjar samhället. Detta eftersom allmänt ifrågasättande och varierande åsikter genererar fler potentiella lösningar, och minimerar därmed risken att man fastnar i ett problem tack vare trångsynt tänkande. Det beklämmande är att oenigheterna konstant präglas av obefogade ideologiska påhopp och frossande i andras misstag. Typexemplet är att dagens alliansregering inte kan låta bli att påpeka för den politiska vänstern hur fel de har i varenda fråga, oavsett hur trivial den är, och förhållandet gäller även vice versa. Oräkneliga arbetstimmar för våra statliga anställda går åt för att dessa skall författa romaner om hur inkompetenta motparten är, om hur dåligt de har hanterat en situation, och varför man inte skall rösta på en sådan stolpskottsunion, som de sedan försöker publicera i tidningarnas insändarsidor. Inte ett ord ägnas åt att belysa vad man själva anser att man borde göra, inte en stavelse om varför en invånare bör stoppa en lapp med just deras partinamn i en valurna. Istället för att fokusera på vad man själva gör bra, så tycks dagens politik bestå i att belysa varandras brister så ofta som möjligt.
Om morgnarna så sätter Sveriges medborgare igång sina kaffekokare, stoppar en bit franska i brödrosten och slår upp tidningen, mer specifikt dess insändarsidor. Med rynkad panna begrundar man ett slagsmål i sandlådan på dagis. Förvisso så har just dessa dagisbarn fått låna en ordbok, varpå de formulerar sig med flerstaviga ord. Men grunden förblir densamma. I varsin ända står två småbarn som riktar anklagande fingrar mot varandra och med hulkande röster kallar varandra för diverse plumpa tillmälen. Båda vill åt den fina, gula plastspaden. Deras enda motiv till varför de skall få den är att den andre varit dum. I detta läge anländer så en dagislärare, en tidningsläsare, en medborgare – och skall avgöra tvisten. Vem har rätt till spaden? Vem har rätt till makten över Sverige? Frågan kan lösas med en slantsingling lika gärna som att lyssna till de obefintliga argumenten och försöka göra ett välgrundat val.
Det är den politiska situationen i det välutvecklade industrilandet Sverige när år 2010 inleds. Torde det inte vara mer relevant att belysa fördelarna med det egna partiet, att förklara hur och varför man tycker som man gör i aktuella frågor, att i sansad ton förena fakta som stödjer sin åsikt och personliga känslor? Ägnar politiker sina liv åt rätten att svartmåla? Vi har i århundraden kämpat för demokrati. Är det detsamma som att säga att vi har kämpat i århundraden för att ge våra förtroendevalda befogenheter att destruktivt gnälla på varandra?
Den bittre vän av ordning och hans kollegor kan då fråga sig huruvida vi har vad vi förtjänar. Häcklandet av andra partier är vida utbredd på både gräsrotsnivå och i riksdagskansliet. Och det är de personer som vi bäst litar till i politiska ärenden som står för de ömsesidiga skymfandena. Så om grundförutsättningen är att demokratin fungerar någorlunda, så är konsten att argumentera reducerad i detta land till krassa beskyllningar av den typen som åtminstone undertecknad ansåg tillhöra endast puerila individer. För om inte ens de som skall utgöra vår nations främsta debattörer kan uttrycka sig övertygande; varför ska vi då tro att någon medborgare överhuvudtaget kan resonera och argumentera? Eller har demokratin misslyckats, så att vi i dagsläget har fel man på fel plats?
Min åsikt är att sanningen är en annan. Det finns ett stort antal människor i Sverige som är bra debattörer, och av våra politiker så tillhör om inte alla så åtminstone de flesta av dem denna kategori. Då blir den dystra insikten istället att smutskastningen är verkningsfull. Den avsedda effekten, att locka väljare, är given. Eftersom omfattningen av den primitiva retoriska finessen, att påtala andras brister, är så stor, så måste målet med det hela uppnås. Slutsatsen blir alltså att det bästa sättet att få väljarstöd är att peka finger på motparten. Det är vad som går hem i stugorna. Att motivera ställningstagande och redogöra för sitt agerande i frågor kan alltså de politiska partierna sluta med. Det gäller istället att hitta på så många sätt som möjligt som man kan klanka ner på det andra politiska blocket. Vi lever i en underbar värld…
Med en dåres envishet vill jag dock ändå få till stånd en förändring. Det verkar vara naivt, men jag skulle vilja läsa politiska insändare och dylikt utan att först behöva ignorera klandrandet av den politiska motsidan i ingressen. Människan är inte en perfekt varelse, det är jag den förste att erkänna. I själva verket är människan väldigt ifrån perfektion. Men jag intalar mig likväl att det bästa sättet att vinna röster inte kan vara genom att låna argument från ett dagisbarn. Bör verkligen en tvååring, som enligt Freuds läror är narcissistisk, lära riksdagen hur politik skall bedrivas? Än så länge har jag inte förlorat riktigt allt hopp om mänskligheten. Men om de enerverande smutskastningarna fortsätter att frodas som politikens främsta argument, så skall jag bege mig till närmsta förskola. Där skall jag inhämta inspiration till vilket partinamn som ska stå på min valsedel i höst. För om det duger för högt uppsatta politiker, så måste väl även jag rätta mig in i ledet och använda samma kunskapskälla?
------------------------------------------