Libyen. Först Tunisien, sedan Egyptien och nu Libyen. För den som inte är speciellt insatt så är Libyen ett land i norra Afrika och likt tidigare uppradade länder kräver Libyen demokrati, jämlikhet och frihet. Nu har staten i Libyen satt in militär för att slå ner sitt folks röst när protesterna sattes i rullning. Exillibyer i staden där jag bor samlades på torget här för att visa sitt missnöje till regimen och att den kväver folkets röst. Men likt många andra tidningar och skrifter inte gör i detta ämne tänker jag rulla bandet bakåt. För att jag tror på att historien kan tala om varför det är och hur det kan bli. Jag börjar vid året 1943, när Libyen blev av med utländska militärer som använt landet som slagfält och kolonoi under hela andra världskriget. Landet var så kraftigt drabbat att deras huvudexport blev metallskrot från pansarfordon.
1949 antog FN:s generalförsamling en resolution som sade att Libyen skulle bli självständigt före 1 januari 1952. Deras ledare Idris representerade Libyen i de följande FN-förhandlingarna. Den 24 december 1951 utropade Libyen sin självständighet som "Förenade Kungariket Libyen", en konstitutionell ärftlig monarki under kung Idris. Då blev Libyen självständig stat för första gången.
Idris den första, blev Libyens första kung, men flyt hade han, för -59 hittade man sjukt mycket olja. Olja som alla vet ger pengar, och det gjorde det, till statens kassa.
Men folkets missnöje började växa när endast kung Idris och landets elit kunde ta del av rikedomen. Nasserismen började växa.
Nasserism är en arabisk politisk rörelse.
Vi i väst brukar inte prata om nasserism, då det inte finns i vår vardag. Man skulle kunna beskriva det som en lokalpatriotisk och socialistisk rörelse, då den blandar stolthet och socialistiska idéer. Snart skulle den få en personifiering. 1969 skedde en statskupp planerad av några officerare med nasseristisk ideologi. Man ville skapa ett land styrt av arabisk nationalism, välfärdspolitik samt direkt och folklig demokrati. Det var den 27-årige arméofficeren
Muammar Abu Minyar al-Gaddafi som ledde revolten.
Muhammar skapade vad som kom att kallas "Den tredje internationella teorin", som var islamisk socialism som han beskrev i sin bok "Gröna boken" som utkom 1975. Mao Tse-Tung hade säkert blivit road om han nu hann läsa den, då han dog året därpå.
Nåja, som jag skrev tidigare kämpade man för frihet och socialism.
Libyen fick ett nytt statsskick. Det fick två grenar, den "revolutionära sektorn" som består av Gaddafi och "revolutionskommittéerna" samt det "Revolutionära kommandorådet" Det historiska "revolutionära ledarskapet" är inte valt och
kan inte röstas bort. De är vid makten på grund av sin "roll i revolutionen".
Men varför är då arbetarklassen sur i Libyen, man har en "socialistisk ledare", inga arbetsläger, relativt gott med pengar och sedan -71 även föreningsfrihet?
Man har ju till och med bäst skolgång i hela Afrika samt gratis utbildning till gymnasiet. Så varför är man inte nöjd?
För att många tror på sann frihet!
En frihet där man även får ha fackföreningar som kämpar för arbetarklassen.Inte bara en "föreningsfrihet" som ska följa statens "revolutionära mål". Man vill kunna rösta. Man vill ha sann folklig demokrati, det man en gång kämpade för i nasserismen.
"Men jag är övertygad om att det kommer att bli mycket våldsamt, Gadaffi kommer att göra vad som helst för att sitta kvar", säger Amir Abudaya, en av demonstranterna till Dagbladet i Sundsvall.
Lite jävla disciplin i arbetarklassen, tack.