Hej alla!
Jag vänder mig till er då jag har fått mycket hjälp för ut och hoppas ni kan hjälpa mig nu också.
Jag är bara ynka 15 år och fyller 16 år.
Ska bo kvar med mina föräldrar tills jag blir 18.
Det är alltså bara 3 år kvar.
Min mamma är alkoholist missbrukare och pappa är spelmissbrukare.
Från en jätte bra uppväxt står jag här nu snart utan någonting.
Har 2 underbara syskon som hjälper mig och stöttar mig i alla väder.
Min pappa lider av Parkinson (MSA) - Väldigt vanligt att man får missbruk och dom preparaten pappa äter. Tagit på en del massa skulder. Spelat bort ett "x" pengar. Summan är runt 1 miljon kronor.
Min mamma är alkoholist missbrukare och jobbar med Ekonomi inom Kommunen. Idag svepte hon i sig 75% Absolute Vodka när ingen såg under 3 timmar. På min pappas födelsedag. Ganska sjukt att hon nu står på bena men hon kunde knappt ta på sig sina skor.
Reaktionen idag var att hon var väldigt påverkad och gick in på mitt rum och man såg ganska tydligt att min kära mamma var påverkad.
Ett tidigare gräl lovade hon att hon skulle sluta dricka och söka hjälp som hon har gjort och fått tid. Varför hon dricker vet jag inte, men hon har inte haft en bra uppväxt samt att när hon är uppe vid min pappa så blir det som en ond cirkel. Hon mår bara bra när hon dricker, känner sig avslappnad och slipper deprimerade stressen.
Min pappa spelar varje dag då han inte har något intresse och han jobbar inte så under dagarna när alla jobbar / går på skolan så sitter han och spelar bort pengar.
Mina föräldrar har haft tidigare gräl - Fast då var det att mamma misshandlade pappa ungefär och slog honom då min pappa försökte bara skydda sig. Varför hon slog var anledning "Jag har tagit skulder för din skull, jag går på jobb varje dag och diskar, tvättar och gör mat och du gör inget!"
Jag vill ha tiden tillbaks , skriver rad för rad och försöker förklara varför jag skriver detta.
Ibland undrar jag...Vart står vi om 5 år?
Jag vill inte leva så här.
Jag orkar inte bara mer.
Är väldigt duktig på hålla allt inne och bara drömma bort. Fly från mina undanflykter. Men just nu börjar jag komma till en punkt - Varför ska jag leva såhär?
Det räcker nu.
Ibland brukar jag tänka på att svinga mina ben från bro och bara sitta där och fundera och kolla ner på det underbara havet som är cirka 100 meter ner. Ska jag släppa taget, vill jag det här?
Som sagt. Ingen vill ta självmord. Man vill ju leva. Det är det sista man gör är att ta självmord.
Gör så ont och se mina föräldrar såhär, jag som alltid haft en otrolig familjekontakt med mina föräldrar att man kan berätta allt för så kan jag nog inte göra det mer...
Jag hoppas alla ni inte kommer sitta i samma sits som mig.
Jag vill INTE att ni ska hamna där jag är.
Men just nu känner jag att allt är bara ostabilt och finns ingen framtid.
Vad ska jag göra?
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
