Varning för starka bilder
07:00 - Vaknar av att jag hör skrik utanför fönstret. Hasar mig fram över golvet och sätter på TV:n. I ett extrasänt nyhetsinslag säger de att världen kommer gå under vid midnatt.
07:08 - Äter frukost med apelsinjuice. Läser metro på mobilen.
07:23 - Skyndar mig iväg till tåget. Kommer jag för sent till lektionen så kommer matteläraren mörda mig.
07:34 - Det kommer inget tåg. Det ligger döda kroppar på tågspåret. Vissa orkade kanske inte vänta.
07:59 - Bestämmer mig för att gå till hamnen och skolka idag.
08:17 - Framme i hamnen. Istället för barn med glasstrutar som springer runt så är det nu gråtande familjer som springer ombord på färjor, i hopp om att kunna räddas från vad-det-nu-är-som-kommer-utrota-mänskligheten.
08:34 - En färja kraschar in i hamnen men ingen verkar bry sig. Luckan för bilar att köra in öppnas och jag går in.
08:39 - Jag går uppför alla långa trappor i färjan och tar mig till taket. Där hittar jag en wingsuit som jag tar på mig.
08:45 - Jag tar sats och slänger mig ut från den högsta punkten på färjan och seglar över hamnen i min nyfunna dräkt. Nedanför mig håller civilisationen på att slås i spillror. Affärer och banker rånas, en glassbil välter, och dess förr glada melodi tonas ut i surret av panikslagna skrik och gråtande familjer.
09:02 - Det verkar som att Gud också har gett upp hoppet. Kanske gav jag honom för få morötter. Han har hur som helst sänt Godzilla till staden och jag kraschar in i monstrets öga. Den knyter sin lilla näve och försöker slå till mig, men dess armar är för korta, och jag klarar mig undan oskadd. När den får syn på mig på marken så tar den dock tag i mig och lyfter upp mig. Den sätter försiktigt ner mig på sin rygg.
09:12 - Det känns som att jag och Godzilla har funnit varandra. Om detta ändå inte vore den sista dagen på jorden. Tänk på vår framtid, vi hade kunnat skaffa volvo, villa, en hund och kanske till och med familj... Men ingenting av detta kommer någonsin att införlivas. Vi vet båda om det, ändå säger vi inget till varandra.
09:58 - Efter att ha vandrat runt i staden och krossat allt vi fått syn på så bestämmer vi oss. Vi tolererar inte att jorden går under! Godzilla tar sats med sina kraftiga ben och gör ett gigantiskt hopp. Under oss ser jag min lilla hemstad försvinna och bli en mindre och mindre fläck på en annars grön yta. Snart täcker molnen marken och den klarblåa himlen visar sig för oss. Jag förstår nu att det vi gör är rätt. Ingenting ska få trotsa vår kärlek!
10:09 - Vi färdas ut från jordens atmosfär, och en regnbåge bildas efter oss där vi flyger ut i det okända. Jag undrar hur vi ska kunna andas, men sedan inser jag att jag tog med mig en påse med chips. Där har vi luft så det räcker i en hel livstid om vi så vill det.
15:48 - Efter en lång färd och många chipssmulor i näsborrarna så börjar vi närma oss universums centrum, där alla stora beslut tas. Där ska vi överklaga jordens undergång.
17:24 - Vi färdas mot ett starkt, vitt ljus med toner av grönt och rosa. Jag är ganska säker på att det är vår slutdestination. Godzilla försöker säga något, men allt jag hör är tomhet. Han skriker till mig, med tårar i ögonen, men jag förstår inte vad han vill säga. Så släpper han taget om mig, och glider sakta bort från mig. Hans små godzillaarmar rör sig mot varandra, och han.... Han formar ett hjärta med sina klor. "GODZILLA!" skriker jag, men jag är lika stum som jag alltid varit. Mina tårar flyter kring mig, som kristalldroppar i ett ingenting. Jag är ingenstans. Och utan Godzilla är jag ingenting. Jag ser hur han sakta försvinner bort från mig, från det starka ljuset och vårt enda hopp. Med ilska i min blick vänder jag mig om och dyker mot ljuset med all kraft jag har.
När jag nåt ljuskällan så blir allt vitt. Plötsligt står jag i en väntsal. Väggarna är vita, golvet är vitt, möblerna är vita. "Nummer 3!" ropas upp i de vita högtalarna. Jag går fram till disken och låtsas att jag är nummer tre.
När jag berättar min historia för två representanter för vintergatan så ser de minst sagt uttråkade ut. Trots min hjärtskärande berättelse, om gråt och förtvivlan, om nyvunnen kärlek och hur den övergav mig, om hoppet att allting kunde repareras. Om tårarna som svävade tyngdlöst runt mitt huvud. Men inte en min rörde de. I min hopplöshet hörde jag en bekant röst. "ROOOOAOAAAAARRRR!!!!" lät det. Det var som sång för mina öron! In genom taket stormade min stora kärlek och han krossade allt motstånd som fanns! Representanterna, sekreteraren som först inte ville samarbeta och sedan praktikanten som inte riktigt visste hur han skulle agera. Vi tog oss till de viktiga dokumenten och rev beslutet om jordens undergång. Vi var räddade!
23:39 - Vi kom hem igen lagom till midnatt. Under den stjärnklädda himlen landade vi på ett berg, och blickade ut över havet av röda blinkande ljus, höga, sönderslagna hus och ett surrande bakgrundsbrus. Det som de där nere inte visste var att jorden inte skulle gå under om tjugo minuter, och då skulle arbetet med att återuppbygga samhället påbörjas. Jag satt i Godzillas famn, suckade glatt och kände en tår falla ner från min kind. "Jag skulle aldrig ha klarat det utan dig" sa jag till honom. Han log.
23:59 - Vi somnade i varandras famn, tårarna sammanblandade så att vi inte visste vems glittrande glädje som var vems. Det gjorde inget, för vi var trots allt inte två olika skapelser. Vi var lika, på insidan, och vår kärlek för varandra var enorm. Han vaknade till och lyfte upp mig till sin nos, jag satte mig där och tittade rakt in i hans glittrande öga. "Jag älskar dig" sa jag. I nästa sekund slukas marken av ett oändligt mörker och allting sugs in på mindre än en sekund. Alla som någonsin trott att andra var annorlunda, att alla inte var desamma, att vi var olika, och att vår kärlek för varandra inte kunde jämföras, sögs ihop till en liten ärta av ilska, hat, mod, barn med glasstrutar, hopplöshet, glassbilar, glädje, glittrande tårar, vänskap och kärlek. Allt det som mänskligheten någonsin varit och någonsin skulle vara klumpades ihop till en enda punkt. Och någonstans däri fanns också jag och den person som jag älskat mer än vad jag älskat livet självt. Äntligen blev vi inte ifrågasatta av någon, äntligen kunde vi vara tillsammans i oändligheten. För jag hade sett att det var en kopia jag rev, och det hade han också.
Så hade jag spenderat sista dygnet på jorden :DTillägg av
sb-on-riki 2015-06-12 03:10
Tänkte ta bort det där om döda kroppar på tågspåret men failade.
Ingen status
