paja
F
30
Hjälte
1 431 inlägg
2010-08-21 16:13
Jag var mer eller minsdre deprimerad mellan ungefär 11 och 14 års ålder, av en stor och flera små anledningar. Då brukade jag ibland ligga och tänka på om jag skulle kunna göra
det eller inte. Det var väldigt nära en gång, men min mamma stoppade mig från att göra det, och det är jag glad för idag.
Men tänk såhär, nästan alla som vill ta livet av sig, är bara inne i en period, som med största sannolikhet kommer att ta slut förr eller senare. När livet känns vackrare igen kommer man vara sjukt glad över att man inte gjorde det. Mitt liv har blivit bra igen, och jag älskar att leva!
Tänk så här; vad vinner jag på att dö? Om jag bara försvinner, om det inte finns någon andra sida, kommer jag ändå inte märka den eventuella "lättnaden" av att inte längre leva. Så varför ta risken? Varför kasta bort det relativt korta liv som var mitt pris efter att ha vunnit kampen mot alla miljarder spermier som en gång simmade den långa vägen genom min mammas slida i jakten på ett ägg.
Det är idiotiskt att kasta bort ett sådant förstapris ;)
Don't underestimate the power of stupid people in large groups
