Det var fredag. En helt vanlig fredag. Eller ja, det var det jag trodde iallafall. Jag vaknade av att min mobil lät något hysteriskt vid halv sju, jag var trött idag, tröttare än vanligt.
Det var rätt varmt ute, minst 12 grader. Vår mattelärare Anna, som alltid var så pigg och pratglad var inte där, det var konstigt då hon alltid brukade vara där.
Jag tänkte inte mer på det, vi fick nämligen gå från skolan en timma tidigare än normalt.
--
Jag ringer upp dig och frågar vad du har för dig medans jag står där ensam utanför klassrummet. -Hej, säger du. -Jag är påväg till dig, vi möts vid busshållplatsen. Okej! säger jag, men du har redan lagt på.
Jag springer upp för trappan, genom den där mörka korridoren, ända till mitt trånga söndriga skåp som är fulllproppat med ihopknöcklade papper.
Jag tar tag i min militärgröna vårjacka, slliter ut den och slänger igen skåpet. Jag springer mot busshållplatsen.
Där står du. Med världens största leende. Med världens finaste, snällaste ögon, som glor rakt in i mina. Jag känner mig som den lyckligaste tjejen på jorden, det känns bra.
Du tar tag i mig, kramar om mig och håller mig hårt, jag trivs så bra där i din trygga, varma famn, jag skulle kunna vara i din famn för evigt.
Du viskar till mig att du älskar mig och vi står så i säkert 15 minuter.
Vi sätter oss på den fuktiga bänken utanför busskuren och sitter där och pratar i flera timmar. Vi pratar om allt möjligt. Dig, mig, oss.
Helt plötsligt ser jag något i dina ögon som fick min kropp att bli kall. Jag kan knappt andas normalt och jag blir yr.
Jag förstår inte vad som precis hade hänt, men du sa att du var tvungen att gå hem.
Det var sista gången jag såg dig, sista gången jag pratade med dig, sista gången du höll om mig hårt, sista gången jag hörde din djupa röst, sista gången jag kände mig som den lyckligaste tjejen på jorden.
[b]Fan vad jag saknar dig. Fan vad jag älskar dig.
Jag hatar detta, jag är så ledsen.[/b]
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
