Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
Annons
Hejhej, jag är korkad ja inte påpeka de snälla ni? :P men i allafall hur skriver man för att tagga folk i bildtexter, alltså så attd et står med blå text @användarnamn ? skriver man @användarnamn bara?
Svar till NAnaosakinana [Gå till post]:
Lampan ovanför mig blinkade frenetiskt vilket producerade ett subtilt klickande ljud. Den blåaktiga färgen lampan avgav då och då påminde mig om när jag bröt armen som liten, eftersom röntgenplåtar lyses upp med precis denna färg. Jag tog mig för armen och mindes den genomisande smärtan jag upplevt.
Nattmörkret var tungt och frostigt, mina djupa andetag förångade när de mötte den kyliga natten. Ångan gled iväg ifrån mig längs en roterande axel för att sekunder senare uppslukas helt av den kalla natten - precis som min gamle vän skulle göra inom kort.
Jag blickade bort mot andra änden av perrongen som endast var upplyst av ett par svaga lampor var 20:e meter. Man kunde nästan ana hur mycket de små fläckarna av ljus kämpade mot det det kalla mörkret. Jag blundade och lät huvudet falla bak mot bänkens rygg, drog in ett djupt andetag och kände kylan hållas kvar i min näsa och bihålor. Allt jag kunde höra var hur pulsen slog i mitt huvud i takt med den blinkande lampan ovanför mig.
Plötsligt hörde jag bara min puls, jag slog upp ögonen och möttes av en ännu mörkare perrong än för ett par sekunder sedan. När jag släppte ut luften ur mina lungor kände jag nästan kylan smärta i mellangärdet. Det kändes som om någon tröck ner ett nerkylt spett i mitt bröst. Jag drog snabbt fram armen framför mig för att kunna utgöra tiden från mitt armbandsur. De fluorescerande visarna stod helt stilla, klockan var precis kvart i elva - något som förvånande mig något.
"Du är tidig" - muttrade jag tyst och lät den hittils undantryckta hostan sprida sig upppåt längs min hals - likt en vulkan precis innan den börjar spruta lava. Det var ingen lava som sprutade ur min mun dock, det var blod. Mörkt och nerkylt blod. Det smakade underbart i min hungriga mun, kroppen verkligen skrek efter näring och här kom den. Järnsmaken var bitter men ljuvlig, men den började snart att kväva mig. Jag fullkomligt vomerade blod över den isiga asfalten som lät blodet rinna ner mot tågspåret.
Jag försökte prata men det enda jag kunde höra var mina stämband drunkna i blod. Jag lutade mig krampartat framåt och slöt ögonen hårt, jag samlade sakta den lilla kraft jag hade kvar - huvudet började kännas extremt tungt av den enorma blodförlusten.
"Nu är det bara sekunder kvar" - tänkte jag och sköt mig bakåt mot ryggstödet på bänken och spärrade upp ögonen. Jag stirrade på den nersläckta lampan samtidigt som blodet nu forsade rakt upp i luften och ner på min bröstkorg. "Det är ingen idé din jävla sate, det är ingen jävla idé" tänkte jag för mig själv samtidigt som jag kämpade emot dåsigheten. Jag koncentrerade all min energi på lampan och slöt ögonen när blodet började plaska ner i dem.
Jag hörde min puls slå extremt sakta, det dröjde minuter mellan slagen - det dröjde dagar - det dröjde inte.
Tiden betyder ingenting nu.
Precis när jag kände hur jag började somna in väcktes jag av det mest kärleksfulla ljud jag någonsin hört; klickandet från lampan ovanför mig. Jag vaknade till helt och bländes av det röntgenblåa ljuset som letade sig in i mina utvidgade pupiller. Det kändes som att ljuset brände sönder min synnverv. Jag drog snabbt jackan åt sidan för att kunna se vad klockan var på mitt trogna armbandsur. De små visarna var väl upplysta nu och de visade att klockan var precis fjorton minuter i elva.
När jag lät mitt trötta huvud glida neråt från ryggstödet såg jag att tåget stod framför mig. Det stod folk över hela perrongen och kvinnorna grät. "Han bara dök upp från ingenstans" snyftade en man som såg ut att vara chaufför. Jag reste sakta på mig och kände mig nästan redo att svimma när jag var fri från bänkens isande grepp.
Medan jag gick bortåt längs perrongen slängde jag en blick på det blodstänkta tåget och skrattade. "Din svaga jävel" viskade jag med mina ömma stämband och fortsatte iväg ut i den frostiga natten.
Lampan ovanför mig blinkade frenetiskt vilket producerade ett subtilt klickande ljud. Den blåaktiga färgen lampan avgav då och då påminde mig om när jag bröt armen som liten, eftersom röntgenplåtar lyses upp med precis denna färg. Jag tog mig för armen och mindes den genomisande smärtan jag upplevt.
Nattmörkret var tungt och frostigt, mina djupa andetag förångade när de mötte den kyliga natten. Ångan gled iväg ifrån mig längs en roterande axel för att sekunder senare uppslukas helt av den kalla natten - precis som min gamle vän skulle göra inom kort.
Jag blickade bort mot andra änden av perrongen som endast var upplyst av ett par svaga lampor var 20:e meter. Man kunde nästan ana hur mycket de små fläckarna av ljus kämpade mot det det kalla mörkret. Jag blundade och lät huvudet falla bak mot bänkens rygg, drog in ett djupt andetag och kände kylan hållas kvar i min näsa och bihålor. Allt jag kunde höra var hur pulsen slog i mitt huvud i takt med den blinkande lampan ovanför mig.
Plötsligt hörde jag bara min puls, jag slog upp ögonen och möttes av en ännu mörkare perrong än för ett par sekunder sedan. När jag släppte ut luften ur mina lungor kände jag nästan kylan smärta i mellangärdet. Det kändes som om någon tröck ner ett nerkylt spett i mitt bröst. Jag drog snabbt fram armen framför mig för att kunna utgöra tiden från mitt armbandsur. De fluorescerande visarna stod helt stilla, klockan var precis kvart i elva - något som förvånande mig något.
"Du är tidig" - muttrade jag tyst och lät den hittils undantryckta hostan sprida sig upppåt längs min hals - likt en vulkan precis innan den börjar spruta lava. Det var ingen lava som sprutade ur min mun dock, det var blod. Mörkt och nerkylt blod. Det smakade underbart i min hungriga mun, kroppen verkligen skrek efter näring och här kom den. Järnsmaken var bitter men ljuvlig, men den började snart att kväva mig. Jag fullkomligt vomerade blod över den isiga asfalten som lät blodet rinna ner mot tågspåret.
Jag försökte prata men det enda jag kunde höra var mina stämband drunkna i blod. Jag lutade mig krampartat framåt och slöt ögonen hårt, jag samlade sakta den lilla kraft jag hade kvar - huvudet började kännas extremt tungt av den enorma blodförlusten.
"Nu är det bara sekunder kvar" - tänkte jag och sköt mig bakåt mot ryggstödet på bänken och spärrade upp ögonen. Jag stirrade på den nersläckta lampan samtidigt som blodet nu forsade rakt upp i luften och ner på min bröstkorg. "Det är ingen idé din jävla sate, det är ingen jävla idé" tänkte jag för mig själv samtidigt som jag kämpade emot dåsigheten. Jag koncentrerade all min energi på lampan och slöt ögonen när blodet började plaska ner i dem.
Jag hörde min puls slå extremt sakta, det dröjde minuter mellan slagen - det dröjde dagar - det dröjde inte.
Tiden betyder ingenting nu.
Precis när jag kände hur jag började somna in väcktes jag av det mest kärleksfulla ljud jag någonsin hört; klickandet från lampan ovanför mig. Jag vaknade till helt och bländes av det röntgenblåa ljuset som letade sig in i mina utvidgade pupiller. Det kändes som att ljuset brände sönder min synnverv. Jag drog snabbt jackan åt sidan för att kunna se vad klockan var på mitt trogna armbandsur. De små visarna var väl upplysta nu och de visade att klockan var precis fjorton minuter i elva.
När jag lät mitt trötta huvud glida neråt från ryggstödet såg jag att tåget stod framför mig. Det stod folk över hela perrongen och kvinnorna grät. "Han bara dök upp från ingenstans" snyftade en man som såg ut att vara chaufför. Jag reste sakta på mig och kände mig nästan redo att svimma när jag var fri från bänkens isande grepp.
Medan jag gick bortåt längs perrongen slängde jag en blick på det blodstänkta tåget och skrattade. "Din svaga jävel" viskade jag med mina ömma stämband och fortsatte iväg ut i den frostiga natten.
I MADE THIS FOR YOU!!!
"OnT" Använd inte bdb :(
"Oh no! Blowback!" - Ralph Wiggum
okej, jättetrevligt, men någon som vet...??
Forum » Mellan Himmel och Jord » Tagga på bdb/dv
Ansvariga ordningsvakter:
Användare som läser i den här tråden just nu
1 utloggadSkriv ett nytt inlägg
Hej! Innan du skriver om ett potentiellt problem så vill vi påminna dig om att du faktiskt inte är ensam. Du är inte onormal och världen kommer inte att gå under, vi lovar! Så slappna av och gilla livet i några minuter - känns det fortfarande hemskt? Skriv gärna ner dina tankar och frågor, vi älskar att hjälpa just dig!