Jag skulle vilja inleda den här tråden med att rikta en personlig hälsning till Anders Behring Breivik (även om han förmodligen inte kommer att läsa det här);
Det du har gjort, Anders, är att du har mördat 76 människor ur din egen folkgrupp, 76 stycken norrmän. Du tror att vi som kallar oss för nationalister stödjer den gärningen. Det stämmer inte. Det du har gjort är att ha våldfört dig på det som är det allra mest centrala, det allra viktigaste, för den som kallar sig för nationalist, nämligen folket. Det är en SYND. Du har SYNDAT. Det är vad du är, Anders, en SYNDARE. Och för den skadan som du har åsamkat mitt kära brödrafolk, så är du inte värt någonting annat än djupaste förakt. Vilket även gäller dom som stödjer det du gjort.
Det här kommer att bli en lång tråd, och för mig en väldigt viktig tråd. En tråd där jag tänkte redovisa mina tankar kring det som har inträffat, och komma med förslag om, och filosofera kring, framtiden, utifrån en (som ni säkert förstår) väldigt dyster synvinkel. Detta utifrån ett nationalistiskt, eller pro-svenskt, pro-nordiskt, pro-europeiskt, perspektiv, m.a.o. utifrån ett perspektiv som kommer att präglas av skam och eftertänksamhet, p.g.a. det inträffade. Jag ska försöka att vara så saklig och kylig som möjligt, men mina känslor kommer inte att helt utelämnas, det går inte.
Attentatet i Norge har berört mig djupt, och förmodligen påverkat mig på ett sätt som ingen annan världshändelse har gjort, någonsin, ens i närheten. Jag reagerade, som så många andra, väldigt impulsivt när jag först fick höra om terrordådet; jag trodde att det var muslimer som låg bakom. Att så inte var fallet, förtjänar att reflekteras över; ABB motiverade sitt terrorbrott i anitislamismens namn, men det faktum att så många av oss misstog det han gjorde, som just islamism, islamistisk terror, orättfärdigar hans handling, gör den illegitim, obefogad, och signalerar snarare en moralisk bankrutt, där man bekämpar fienden med fiendens metoder.
Vi kan också konstatera att det faktum att Oslos gator 22/7, påminde om den vardag som människor i Libyen eller Palestina lever under, vilket indikerar en förekommande tredje aktörsgrupp. En aktörsgrupp som påfallande ofta är inblandade i sånt här, oavsett om det är kristna eller muslimer som drabbas. ABB tillhör denna aktörsgrupp, han bekänner sig till dess idelologi, en imperialistisk ideologi. En antinationalistisk och antimuslimsk ideologi, utan egentlig förankring i Europa eller bland européer, utan snarare i psykopat-liknande och perversa sektsammanhang. ABB är inte ensam om att tro på denna ideologi, inte alls. I själva verket så finns det ett helt land (som börjar på I) som är grundad på denna ideologi, och ett halvt etablissemang som, halvt- eller helhjärtat, stödjer ideologin. Ideologin har också anammats av påstått nationalistiska partier runtom i Europa, och däri fostrat fram en sub-ideologi, intimt förknippad med moder-ideologin. Ideologierna jag talar om är sionism och counterjihadism, det var dom ideologierna som ABB stod för, och det är min genuina förhoppning att Sverigedemokraterna, Fremskrittpartiet, och andra sådana partier i Europa, nu kommer att gå under. Vilket också är i linje med trådens grundfrågeställning, som jag senare ska presentera, vilket då kräver att ni som sympatiserar med dessa partier, läser det jag kommer att skriva.
Läser ni min signatur så märker ni att jag där länkar till en mängd information om ABB och terrorattentatet, information som mainstream-media inte rapporterar om. Information som bevisar att vi vanliga nationalister, vi antisionistiska nationalister, vi som älskar vårat land, eller våra länder, snarare än att hata islam, inte har någonting med pervo-ABB att göra, eller den ideologiska bas som fostrat honom.
Jag skrev den där signaturen i en fanatiskt naiv tro på att jag skulle kunna få folk att förstå sanningen. Men det är lönlöst, media har redan bestämt sig, ABB är nationalist. Hans medlemskap i frimurarorden och det faktum att han har mer gemnsamt med ledarskribneter i Europas alla borgerliga tidningar än vad har har med mig/oss, är inte den bilden som media vill förmedla. Inte heller vill dom kännas vid det faktum att förutsättningarna för konspirationsteorier är sällsynt gynnsamma, och möjligheten att attentatet kan vara iscensatt. Nej, det spelar ingen roll, för nu ska "högerextremismen" bekämpas. Vad fan ska man kasta småsten på pansarvagnar för?
...
Faktum är att det är kört för våran del. Den här striden är förlorad på förhand. Och det är nu det viktiga kommer;
_____
ABB är utsedd, vi och han (och sionisterna i SD) är bundna till varandra, oavsett om vi vill det eller ej. I en pervers förbindelse, likt horrocruxerna i Harry Potter-böckerna, är vi ålagda att dela öde med varandra. Det är vämjeligt, men det är sant. Han är högerextremist, vi är det också. Det är våran gemensamma roll, som vi påtvingats.
Ni (som delar mina åsikter) kanske försöker undvika eller prata bort detta, men det är redan försent. Och jag tror att vi måste förstå vidden av det här, hur allvarligt det här faktiskt är. Hur svindlande och hårresande det här dådet är, som begåtts i vårat namn. Jag VET att ni känner den klumpen i magen, som även jag känner. Jag vet att ni ryser. Ni känner hatet, ni känner pöbeln flåsa er i nackskinnet. Vi älskade vårat folk, påstod vi, men mördade dom istället. Det är något som vi kommer att få leva med, den stämpeln.
"Men vi kan inte hållas ansvariga för vad ABB gjorde", kanske ni säger då. Men grejen är, vi är vita. Vi är rasen som är mästare på att hata oss själva, rasen där etnomasochism och hat mot sitt ursprung är en sport, rasen som inte håller ihop och som vägrar att erkänna gemenskapen oss emellan, rasen som upphöjt arvsskuld till en konstform. Och nu står vi här, med våran vita hud, och vårat plågsamt bultande samvete, lamslagna över det inträffade.
Vi (nationalister) måste fråga oss; ÄLSKAR vi vårat folk, älskar vi det folk vars vrede vi snart kommer att få över oss? Svaret är, hoppas jag verkligen, ett ja. Och det är HÄR, just vid denna frågeställning, som jag tror att vi nationalister, i Sverige och Norge, såväl som i andra vita länder, som trådens budskap ska presenteras (den är drastisk, men den enda rimliga):
Jag bönfaller er; kapitulera. Lägg ner vapnen. - Vi har förlorat den här striden, det är bara till att acceptera det. Dom vann, vi förlorade. Lämna alla politiska uppdrag, lägg ner alla partier (i synnerhet dom genomperversa counterjihad-partierna), rösta aldrig mer på några nationalistiska partier. STÖD den etablerade politiken och de etablerade politkerna. STÖD mångkulturen och invandringen.
Det här är nämligen en svartstämpel som inte går bort, det här är permanent.
Jag BÖNFALLER er, gör det. För vad det boils down to, i slutändan, är hur vi ska stötta det folk, som vi säger oss älska, i dessa tider när "en av oss" orsakat sådan skada och sådan smärta, mot dom vi älskar.
En nationalistisk princip, som brukar högaktas, är uppoffringen. Och det är det vi ska göra, uppoffra oss. Erbjud folket en plattform att sörja och bearbeta det som hänt, en plattform utan oss "högerextremister".
Jag har suttit som fastklistrad vid datorn sedan attentatet, jag har knappt sovit någonting, bara några timmar allt som allt, mina ögon är helt blodsprängda, men jag kan inte sluta läsa, skriva, lägga mig i. Så berörd är jag , och jag känner skammen koka under min vita hud. Vad som har hänt är irreversibelt. Vi kan inte vrida tillbaka klockan. Skadan är skedd, och om vi nu ska börja mobilisera mot mångkultur, i detta läge, så vore det ju, faktiskt, osmakligt, och oansvarigt. Det är moraliskt riktigt att lägga av nu, att förpassa oss själva till dom mörka hålor där folk tycker att vi hör hemma, det är det vi ska göra. För inse fakta, vi är hatade, riktigt jävla hatade. Utan oss, mer kärlek till vårat folk.
Jag tänker själv sluta skriva här på FB, snart. Stannar väl några dagar till kanske, sen får det vara nog. Samhällsutvecklingen får gå hur den vill, jag ska lämna det bakom mig, och ska försöka inleda ett stillsammare liv, där folket slipper mig. Huruvuda jag lyckas upprätthålla ett välbefinnande, återstår att se. Troligen kommer ångesten att följa mig som en dunkel följeslagare, ångesten över det som inträffat, ångesten över att det svenska och det norska (eller tyska eller engelska o.s.v.) folket går en säker ungdergång till mötes, att scenariot som jag beskriver i denna tråd, scenario 2, sakta men säkert fräter sönder det som jag en gång betraktade som Sverige.
Ingen kärlek, ingen beundran, inte ens fruktan, bara tomhet, men ändock, en uppoffring, ett avståndstagande mot min plågoande ABB, det jag gjorde för att säkerställa mitt folks lycka, istället för att det skulle urarta i ett perverst och degenererat "raskrig" där vi dödar varandra inom folkgruppen (en tröst när man tar fram hängsnaran eller hagelgeväret, kanske).
Jag BER er, gör det ni med. Ta ansvar.
Snälla, sprid den här texten till så många som möjligt, om ni tycker att det är en bra text (vilket jag hoppas). Det tog slut i fredags, den sista, möjliga, chansen att återskapa ett samhälle liknande det på 50-talet. Den drömmen dog p.g.a. ABB. En nation där vita i framtiden kommer att vara i majoritet, med följden av att det samhället representerar våran kultur, den tiden är förbi, så kommer det inte bli. Vi kommer aldrig mer att ha en statsminister som talar om foserlandskärlek och vikten av etnisk homogenitet, vi kommer i framtiden inte ens ha ett eget samhälle. Nu är det bara en sak kvar att kämpa för; överlevnad, folkets överlevnad. Fyll på alla vita länder med invandrare, till max, så får vi se om medelsvensson till slut blir rasmedveten, om folket till slut börjar inse värdet av preservationism. DÅ kan vi organisera oss, när folket efterfrågar det.
Fram tills det (om dagen någonsin kommer), så dra er tillbaka, jag BER er. Dra er tillbaka, håll er lågt, försök leva meningsfulla, lättsamma liv, förslagsvis ute på landet, lämna folket och deras sörjande ifred, befläcka dom inte med eran närvaro.
Anständighet, kan vara ett ledord.
Sprid texten.
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
