Ett slag i magen. Oförberett. En kniv i ryggen. Hinner inte reagera. Precis så känns det när du sitter i någon annans knä. Stryker någon annans rygg.
Gömda skratt i ett hår som inte är mitt. Ditt skratt. Ditt bubblande fantastiska helvetesskratt. Jag sitter inom räckhåll men inte så nära så att du kan se. För att möta din blick skulle ge mig ett hårdare slag. Lungorna tömmas på syre och vika mig dubbelt. Krypa ihop till en boll på någon annans golv. Kippa efter luft men vara oförmögen. Precis så skulle det kännas om jag mötte din blick när du älskar någon annan än mig. Precis så.
Men jag möter inte din blick. Du har den fastborrad i en annans bruna ögonpar och du flackar inte. Viker inte bort den.
En kyss. En hand om en rygg och en annan mot en kind. Slaget i magen har redan hunnit träffa och kniven i ryggen har redan hunnit skära. Alldeles för djupt den här gången och jag klarar det inte. Faller ihop på ett golv, någon annans golv och allt jag hör är stereons taktiska rytm och mitt hjärta i obalans.
Skratt från köket. Från toaletten. Från någon annans sovrum och gatan utanför. Hör allt men känner ingenting. För smärtan har bedövat alltihop och tagit över. Bultat sönder hela kroppen, växt sig starkare. Gjort mig svagare.
Och så till slut. Femton månader och hjärtat slår bättre. Låter mig kippa efter luft ibland. Fortfarande trasigt men har ändå läkt ihop. Fungerar inte lika bra som det en gång gjorde men tillräckligt bra för att fungera. För att kunna ges bort till någon som vill ha det. Vem som helst som inte borrar blicken i någon annans bruna ögonpar.
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
