Jag är svartsjuk, eller framförallt avundsjuk på andra om min pojkvän spenderar mycket tid med dem. Det är både jag och min pojkvän medveten om, och den visar sig genom att jag då är irriterad när han kommer hem, eller när vi två blir ensamma. Lite bottnar i att vi har olika gränser för vad man gör med en vän, där jag är väldigt strikt och konservativ medan han är mer öppen (dock aldrig att han skulle kyssa någon eller gå längre än så).
Det hela började bli märkbart hösten då jag under 6v var på Gotland. Under denna tid började han umgås mer och mer med en tjej som vi kan kalla Elisabeth. Hon bor i huset mittemot så det är vanligt att de träffas dagligen och går på promenader eller sitter och snackar eller festar. Hon är jättetrevlig och jag gillar också att umgås med henne, även om de har en närmare relation.
Det har dock eskalerat ännu mer nu under våren. Elisabeth har ett uppehåll från sin pojkvän sedan någon månad tillbaka för att kunna tänka över om de ska fortsätta tillsammans. Hon mår jättedåligt av detta och kan bara prata om det med min pojkvän. Detta gör att de sitter och sms:ar konstant, de kan sitta uppe hela nätterna och prata (vilket skett ett antal nätter) och dessutom träffas de ofta för att göra andra saker som shoppa eller träna tillsammans. Även om jag är med på en del av aktiviteterna så känns det inte riktigt som att man är där med dem. Elisabeth kan verka glad ena sekunden, för att nästa sekund bli helt deppig av något som påmint henne om hennes pojkvän. Och då sluter de sig i ett skal där de snackar lågmält och jag får inte vara med i samtalet.
Jag hade förståelse för att hon ville prata ut massor under första veckan. Men när det nu fortfarande en månad senare är lika intensivt och det känns som att min pojkvän inte är riktigt närvarande när han är med mig börjar jag bli mer och mer irriterad. Jag har pratat med honom om det, men det känns inte som att han riktigt förstår vad jag säger. Det enda jag vill är att han ska se mig och märka att även om jag håller god min och låter honom gå iväg när han får ett sms med en deppig Elisabeth, så börjar jag må riktigt dåligt av det här också. Jag vill ju ha en pojkvän som är närvarande när han är med mig och sätter mig i främsta rummet när jag mår dåligt även om hans vän mår sämre. För det han gör just nu är att göra henne totalt beroende av honom. Och han har själv sagt att det känns som att Elisabeth vill må dåligt. Och ger han då henne den uppmärksamhet hon eftersträvar (hon har väldigt svårt för att vara själv) så lägger han ju bara mer ved på elden.
Det jag vill få sagt är en fråga om ifall jag överreagerar? Dessutom är det skönt att få skriva av sig lite också.
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
