Den senaste tiden har gett många exempel på hur multikultivurmarnas hets mot oliktänkare har skruvats upp. Det visar Expressens uthängningar av privatpersoner som ska ha kommenterat artiklar på nätet. Det visar desinformationen och hetsen efter konfrontationen med vänsterextremister i Kärrtorp den 15 december 2013, som exempel.
Konsekvensen av denna hets visade bland annat bomben utanför sverigedemokraten Anders Dahlberg i Skåne och avsättningen av Patrik Gillsvik som chef på Landskrona Energi efter att han hängts ut som ”näthatare”. Läsaren kan fylla på med flera exempel.
Det är etablissemanget som självt vill driva fram en lynchningsstämning grundat på lögner och manipulation. Ett högt spel kan tyckas. Vad kan det ge för möjligheter och svårigheter? Det är inte många som försökt sig på att analysera och definiera denna taktik. Denna artikel gör en enklare ansats att stapla upp vad det är frågan om och uppmuntrar till vidare diskussion.
En nykter iakttagare inser att fantasin utmärkt sig hos journalisterna på Expressen och övrig slaskmedia när de beskrivit sina hatobjekt. Detta är också meningen; det är ett ändamål i sig att ljuga om sina meningsmotståndare. Det är en medveten taktik som praktiserats länge och som kan brytas ner i fyra steg enligt SDSA-modellen.
Nutidens antirasister är samma persontyper som historiskt bedrev häxprocesser.
Idén bakom denna modell bygger delvis på historiska erfarenheter om hur hetskampanjer från samhällseliten kan försätta opinionen i ett tillstånd där vidskeplighet och sagoberättelser tar kontroll över det sunda förnuftet. I ett sådant tillstånd står publiken och applåderar när inkvisitorerna bränner människor på bål för att dessa skulle vara lierade med djävulen och flyga till Blåkulla på kvast.
Den mänskliga hjärnans svaghet att tappa bort det rationella och logiska tänkandet under skrämsel och känslomässig påverkan har hänsynslösa makthavare i alla tider varit medvetna om. De som applåderar inkvisitorerna år 2015 är de goda demokraterna som lärt sig fraser om ”alla människors lika värde” och som hellre lyssnar på vad översteprästerna predikar och tolkar än att själva undersöka verkligheten.
Det gäller att hålla sig inom det nyreligiösa paradigmet ”politisk korrekthet” för att själv inte hamna på bålet. Kanske är det denna rädsla för att hamna på bålet som Robert Aschberg med anhang vill katalysera när de hänger ut personer som funnit en illusorisk frihet bakom tangentbordet?
Den typiska antirasisten är en lika god människovän som bödeln och häxbrännaren. I nyreligiös tolkning försvarar antirasisten godhet mot den bottenlösa ondskan som utmärker häxan, dissidenten och tvivlaren. Sanningen är ofta tvärtom. Det är bland de regimtrogna, politiskt korrekta karriäristerna som fegheten, egoismen och falskheten dominerar.
Altruismen bakom generöst asylmottagande är huvudsakligen fasad för social prestige och ekonomiska motiv. Titeln antirasist är inte etymologiskt entydig utan fullständigt godtycklig precis som många andra kodord som används som språklig härskarteknik. När ordet antirasist används i denna artikel är det hånfullt menat och inte avsett att understödja regimvänlig härskarteknik.
En förutsättning för att taktiken enligt SDSA-modellen ska fungera är att det råder ett samhällsklimat med något som kan liknas vid ett åsiktsmonopol där kritiker och dissidenter inte får en möjlighet att försvara sig mot anklagelser på ett rimligt sätt.
Även fast det finns många som är beredda att stå upp för sina åsikter, och numera hittat vägen att uttrycka sig via exempelvis alternativa medier, har SDSA-taktiken visat sig fungera länge. Om fler lär sig att känna igen taktiken går det att ge svar på tal på ett effektivare sätt.
Första steget S: Stereotyp
Det första S:et i SDSA står för stereotyp. Ordet stereotyp talar mycket för sig själv. Det innebär att en grupp tillskrivs kollektiva egenskaper som utmärker dem från övriga normen. Dessa egenskaper eller attribut är inte sällan våldsamt överdrivna.
Genom att måla upp en stereotyp reduceras motståndaren till en ytterlighet som många inte känner samhörighet med. Nidbilder och karikatyrer är vanligt förekommande i denna teknik. En bild som många borde känna igen är den glasögonprydde näthataren med stora svettdroppar i pannan. Bilden har bland annat illustrerats i antirasistiska kampanjer på sociala medier.
Den svettige näthataren är förstås oattraktiv, misslyckad, outbildad och skyller sina misslyckanden på andra som feminister och invandrare. Det är en vit medelålders man som upplever sig förlorat sina privilegier när kvinnor och invandrare tar plats i samhället.
Antirasisterna gör en stereotyp av sina meningsmotståndare genom den svettige näthataren.
Tidigare var stereotypen för en rasist ofta en ung skinnskalle som tillskrevs liknande egenskaper som den svettige näthataren. Budskapet var ändå densamma: Så här funtade är alla som opponerar sig mot kulturberikningen. Det går att fylla på med olika psykologiska förklaringar. Mobbning, dålig uppväxt, sexuella komplex, känslostörningar är bara några exempel.
För den egna antirasistiska självbilden gäller en omvänd stereotyp: Välutvecklad, attraktiv, framgångsrik, vidsynt och så vidare. När motståndaren har reducerats till en stereotyp finns många förklaringsmodeller färdiga. Det blir överflödigt att ta reda på hur det egentligen förhåller sig med personer som har fräckheten att tänka annorlunda. Utbildningen som bland annat sker genom såpoperor, Hollywoodfilmer och Aftonbladets löpsedlar reder ut frågan.
Andra steget D: Demonisera
Att demonisera motståndaren är en teknik som många borde känna igen. När demonisering används syftar allt till att svartmåla motståndaren utan hänsyn till hur det egentligen förhåller sig. Bilden ska vara svart och vitt; ont ska stå mot gott. Alla onda egenskaper tillskrivs motståndaren och fantasin spelar fritt.
Demoniseringens funktion är till stor del avsedd för de egna anhängarna. När motståndaren framställs som en demon är det lättare att motivera de egna anhängarna. De applåderar när förbuden mot oliktänkare klubbas eller när häxbålen tänds upp.
Självbilden hos antirasister och häxbrännare är förstås att de står för den gränslösa godheten; att de är modiga och toleranta människovänner.
Stereotypen av motståndaren kombinerat med demoniseringen gör att folk blir rädda, hatiska eller på annat sätt fjärmar sig mot oliktänkarna. Det leder in oss på den tredje tekniken av SDSA.
Tredje steget S: Stigmatisera
När de första två stegen har tillämpats är motståndaren avhumaniserad. Det finns dock en risk att det uppstår ett socialt sammanhang där motståndaren vinner tillbaka förtroende genom sitt uppträdande. Därför tillämpas stigmatisering eller social utfrysning. Den svartmålade bilden av motståndaren rämnar nämligen i det vanliga mötet med andra.
Det blir viktigt att inte låta motståndaren komma till tals och att hindra varje möjlighet där motståndaren ska kunna socialt interagera med andra människor, de egna antirasistiska anhängarna inkluderat. Stigmatiseringens budskap är att du ska hålla distans till den som utsätts för häxjakt. Vuxenmobbning är en fullt tillåten metod i bästa demokratiska anda.
Stigmatiseringen kan vara verkningsfull som en teknik när den följer mönstret enligt SDSA-modellen. Tekniken har flera dimensioner och kan verka självuppfyllande. Principen om guilt-by-association ingår i stigmatiseringen och innebär att personer som har samröre med motståndaren själva blir skuldbelagda och misstänkliggjorda. Rädslan för att associeras med oliktänkaren ger den självuppfyllande effekten. Antirasisten mår dåligt av blotta tanken på att ens prata med sin motståndare. Det skulle ge motståndaren ”legitimitet”.
Politiskt korrekta personer som är riktigt goda demokrater väljer ofta att tillämpa stigmatisering genom att bryta kontakten med släktingar och bekanta, även om det handlar om meningsskiljaktighet gentemot tredje och fjärde person. Den goda demokraten utfärdar också varningar mot att umgås med den misshagliga personen. Alla som trotsar mötesförbudet straffas enligt guilt-by-association.
Ett exempem var när kvällspress, radio och lokal media hängde ut personer från Svenska motståndsrörelsen som bor i det lilla samhället Sunnansjö i Dalarna och närliggande områden. Somliga i Sunnansjö har tagit på sig rollen som åsiktspoliser och låter sig intervjuas i tidningarna som goda demokrater. Åsiktspoliserna i Sunnansjö utnyttjar även sociala medier för att driva på stigmatiseringen. Till Expressen uttalar sig en av de lokala åsiktspoliserna:
– Vi kan inte ändra tänket hos Emil Hagberg (aktivist i Motståndsrörelsen) och hans kompisar, det kan vi aldrig göra. Men om vi fryser ut dem flyttar de kanske till slut. Vi tror att det goda kommer segra till slut.
Fjärde steget A: Angrip
Uppviglarna från etablissemanget använder ofta den upphetsade pöbeln för att angripa sina meningsmotståndare. Det kan ta sig uttryck genom extremvänsterns attacker och trakasserier från andra goda demokrater som tror sig praktisera ”civilkurage”.
Pöbeln som ser sina motståndare som en stereotyp, som tror på demoniseringen och som avskärmat sig från all mänsklig kontakt med sin meningsmotståndare, står i begrepp att angripa oliktänkare utan urskiljning.
I sin egen föreställningsvärd är det inte en verklig person de angriper. De angriper sina egna hjärnspöken och manifesterar genom sina handlingar levande exempel på hur taktiken enligt SDSA-modellen fungerar.
Tårtkvinnan angrep Jimmie Åkesson för att han var en "fascist".
Kvinnan som kastade en tårta i ansiktet på Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson illustrerar genom sitt egna exempel och uttalanden hur SDSA-modellen fungerar. Hon angrep inte den verkliga personen Jimmy Åkesson utan en demon som existerade i hennes hjärna. Hennes uttalanden om Sverigedemokraterna till Expressen talar för sig självt:
– Om de skulle komma till makten skulle vi mista alla mänskliga rättigheter. Vi skulle hamna i motsvarande militärjunta som Spanien, Portugal och Grekland. Så ska vi inte behöva leva.
Bemötande av SDSA
Insikten om hur mönstret för SDSA fungerar är kunskap som kan användas till att bemöta samma taktik. Ett enkelt sätt är att ifrågasätta och påtala varje gång som taktiken tillämpas. Taktiken är till sin natur lögnaktig och manipulerande. Sådant går att bemöta med fakta och att ta en offensiv plats.
SDSA är en motsvarighet till de välkända härskarteknikerna som den norska psykologen Ingjald Nissen gjorde kända. Nissen beskrev olika knep på hur man socialt kan manipulera människor genom bland annat osynliggörande, förlöjligande och undanhållande av information. De flesta läsare borde kunna se att likheterna är rätt slående.
Läsare med egen tankeförmåga kan också öka sin egen förståelse om mönstret bakom slaskpressens hetskampanjer och undvika att själva falla för social manipulering.
