Som besökare på Hamsterpaj samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
Annons

Bli glad igen?

Skapad av Borttagen, 2012-01-09 20:58 i Samhälle & vetenskap

4 960
9 inlägg
1 poäng
mnb
Visningsbild
Hjälte 10 inlägg
0
Hej jag är en 16 årig tjej vars problem är att jag alltid är deprimerad. Och i dess form att jag inte känner behov av att ha vänner, känner inget behov att vara vaken eller överhuvudtaget något alls. Känds ibland som om jag går utanför mig själv och tittar på vad som händer. Är aldrig riktigt närvarande och detta påfrestar mitt psyke otroligt hårt. Får väldigt ofta ångest över att jag inte vet vad jag ska göra av mitt liv.

Tankar som att livets gång är onödig är inte alls ovanliga och detta beror inte på att jag skulle ha något tråkigt liv. Faktum är till och med att jag har ett liv som många drömmer om i denna ålder - jag har mycket roliga vänner och tränar och festar i god mån. Men ändå är jag aldrig nöjd! Och då denna tanke om att jag inte är nöjd kommer upp som den alltid gör så känner jag mig så otroligt patetisk och egoistisk. Att jag inte bara kan vara nöjd! Och dessa tankegångar har följt mig genom livets gång. Visserligen kan jag påstå att jag har fått ett bättre liv på senaste dagar då gymnasiegången gjorde att jag fick nya vänner. Förut så kvävdes jag utav det ytliga livet jag hade. Och då jag nu träffar dem så börjar jag gråta inombords för jag tycker det är så hemskt att dem beter sig på ett sådant sätt.

En annan grej är också det att jag aldrig har känt mig förstådd. Förut var jag en väldigt öppen person och om någon sa något snällt åt mig så tog jag verkligen åt mig, blev riktigt riktigt glad till och med! Men då det hände en sak i mitt liv då min dåvarande "bästis" vände ryggen åt mig och spred nå rykten blev jag väldigt ensam. Eller faktum var att jag inte längre hade en enda vän och detta pågick under något år och gjorde mig väldigt deprimerad. Kunde inte sova en enda natt och låg och grät igenom dem istället. Hade även en psykiskt sjuk bror med självmordstankar under denna tid vilket han fortfarande har. Så mitt psyke var verkligen inte bra och gjorde mig inåtvänd för att orka leva med mig själv.

Men nu, idag med ett väldigt bra liv som jag borde vara glad över så är jag inte ens glad. Att min bror mår som han gör tynger ner mig en hel del och då han väl bodde hemma så brukade jag skolka för att se till att han inte gjorde illa sig själv... Men det känds som om jag inte har något att leva för. Som om vi människor uppehåller oss själva med olika ting för att sedan dö. Inte konstigt egentligen att jag på så vis blir deprimerad. Men vet inte vad jag ska ta mig till och frågar därför här om hjälp vad jag ska göra! Vill ju vara lycklig och vill att folk ska nå fram till mig. Men ingen gör det för jag är så otroligt nedgrävd inuti mig. Fast utåt brukar jag spela teater såsom en social och glad tjej.

Det skulle dock aldrig falla mig in att ta självmord eller dylikt så ni behöver inte vara orolig över den delen men för att må bra hade jag dock velat veta. Vad ska jag göra för att må bra eller överhuvudtaget hantera min brors situation?

Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!

hutcherson
Visningsbild
F 30 Hjälte 6 138 inlägg
0
De flesta tonåringar går nog igenom den där tanken om att människan lever för att dö. Sen inser också de flesta att om jag ändå ska leva tills jag dör kan jag lika gärna göra det bästa med tiden.

Det gäller att hitta något kul att hålla på med och som man finner en mening i. Snacka med någon kanske vore något också antingen på nätet eller IRL (t.ex. en nära vän, en annan vuxen du litar på, kurator). Jag är villig att lyssna, bara att slänga iväg ett meddelande i min GB.

Ang. din bror... Du har inte ansvar för honom. Han måste ta tag i sina egna problem, det finns förmodligen inget du kan göra och om du mår psykiskt dåligt av att vara med honom så vore det kanske bäst att ta avstånd från honom ett tag.

I'm practically floating in English.

Cia
Visningsbild
F 30 Uppsala Hjälte 3 879 inlägg
0
Det du beskriver låter som en egentlig depression, du uppfyller många av de kraven. Det låter också som den typen av depression som är svår att komma upp ur på egen hand, då det inte bara är något i omgivningen som orsakar det, utan det låter som att din kropp också är i kemisk obalans. Har något med seretonintillverkningen att göra. Just det där att du är ledsen och får ångest, fastän du känner att ditt liv är relativt bra.

Ring BUP. Kognitiv beteendeterapi och någon fin medicin. Good as new.

Hon den där med bitcharmén och death note-bilden.

F488ethe1st
Visningsbild
P 30 Hjälte 3 617 inlägg
0

Svar till mnb [Gå till post]:
Jag tycker det låter som om du borde söka någon form av profesionell hjälp!

Btw när ungefär började du känna så här?

sqrt(-1)<3Q_A/deltaT

mnb
Visningsbild
Hjälte 10 inlägg
Trådskapare
0

Svar till hutcherson [Gå till post]:
Med tanke på att hela min omgivning inkluderat jag själv anser att jag är äldre i sinnet än väldigt många i min ålder så fick det mig att tänka om en eller två gånger angående det du skrev att många känner så i tonåren. Med tanke på att jag kom in i puberteten kring 3an så har det gjort att jag var "fjortis" då jag gick i fyran medans alla andra blev det i sjuan och så vidare. Dock är det otroligt trist om det verkligen är så att alla känner såhär någon gång.

Men problemet ligger mer i att jag är så pass inåtvänd och kan inte leva i nuet utan spelar istället någon sorts teater för omgivningen att jag skulle vara glad och social istället för att faktiskt acceptera att det är okej att vara ledsen och visa det utåt. Men jag stör mig på folk som ska gnälla om saker, folk som gråter och drar ner sig själva i händelser så detta är ingenting som syns på mig och ingenting nån vän heller vet. Förutom att många känner till att jag har väldigt djupa tankar. Så att prata med en vän skulle jag nog inte göra då jag har svårt att lita på folk efter det med bästisen som är en lång historia i sig.

Grejen är just det att jag aldrig känt att jag funnit där för honom utan jag har stått passivt och tittat på istället för att göra något och finnas där. Men hela den processen skulle kännas så genant då vi aldrig haft sådan kontakt. Men jag antar att du egentligen har rätt.

Är även väldigt tacksam att du la ner tid på att svara:)

hutcherson
Visningsbild
F 30 Hjälte 6 138 inlägg
1

Svar till mnb [Gå till post]:
Du är precis som jag! Har alltid varit på en annan nivå (inte nödvändigtvis en bättre) när det kommer till djupa tankar än mina vänner. De få gånger jag valt att berätta om mina tankar så får man en konstig, förvirrad blick. I det läget känns det mest som att man har så djupa tankar att det ställer om och blir de mest konstiga, ytliga och korkade tankar man kan tänka.

Jag håller med Cia om att det här är nog något du inte kan ta ur dig själv. Det skulle inte heller förvåna mig om du faktiskt har något dolt som tynger dig också. Jag har precis varit där du är (minus din bror) and let's face it; it sucks. Hang in there though, vågar du ta hjälp så blir det bättre.
Och jag finns som sagt fortfarande här om du vill snacka med någon, om det så är om flera månader du kommer på att du vill snacka så är det bara att skriva.

I'm practically floating in English.

mnb
Visningsbild
Hjälte 10 inlägg
Trådskapare
0

Svar till Cia [Gå till post]:
Kan mycket väl vara sant. Vad betyder seretonintillverkningen och kognitiv beteendeterap måste jag dock ta och fråga?

Har varit på BUP en gång då jag blev dit tvingad av min mor som märkte på mina ögon sa hon hurdant jag mådde. Men det slutade med att jag blev ännu argare på hon jag pratade med försökte få allt att låta som om det vore någon annans fel och att hon tyckte jag skyllde på alla. Kan kanske bero då på att jag fick den sämsta av dem. Men har dåliga minnen av BUP iallafall...

Annars tack så mycket!:)

mnb
Visningsbild
Hjälte 10 inlägg
Trådskapare
0

Svar till XD-guy [Gå till post]:
Jag var ca 12-13 år då jag började känna att detta gjorde problem i min vardag. Men annars har denna känsla i princip följt med mycket i hela mitt långa liv.

mnb
Visningsbild
Hjälte 10 inlägg
Trådskapare
0

Svar till hutcherson [Gå till post]:
Måste säga att du beskrev mig mitt i prick där! Har varit likadant för mig med då det gäller det att när man väl yttrar sina tankar så fattar vännerna ingenting och blir liksom chockade över vars man egentligen får alla dessa tankar ifrån.

Konstigt nog har jag insett det för ett tag sedan men på något vis är jag en "överlevare" som tror att jag klarar mig så fint på egen hand.


Forum » Samhälle & vetenskap » Bli glad igen?

Ansvariga ordningsvakter:

Användare som läser i den här tråden just nu

1 utloggad

Skriv ett nytt inlägg

Hej! Innan du skriver om ett potentiellt problem så vill vi påminna dig om att du faktiskt inte är ensam. Du är inte onormal och världen kommer inte att gå under, vi lovar! Så slappna av och gilla livet i några minuter - känns det fortfarande hemskt? Skriv gärna ner dina tankar och frågor, vi älskar att hjälpa just dig!

Den här tråden är äldre än Rojks drömtjej!

Det senaste inlägget i den här tråden skrevs för över tre månader sedan. Är du säker på att du vill återuppliva diskussionen? Har du något vettigt att tillföra eller passar din fråga i en ny tråd? Onödiga återupplivningar kommer att låsas så tänk efter en extra gång!

Hjälp

Det här är en hjälpruta

Här får du korta tips och förklaringar om forumet. Välj kapitel i rullningslisten här ovanför.

Rutan uppdateras automagiskt

När du använder funktioner i forumet så visas bra tips här.


Annons
Annons
Annons
Annons