Hej jag är en 16 årig tjej vars problem är att jag alltid är deprimerad. Och i dess form att jag inte känner behov av att ha vänner, känner inget behov att vara vaken eller överhuvudtaget något alls. Känds ibland som om jag går utanför mig själv och tittar på vad som händer. Är aldrig riktigt närvarande och detta påfrestar mitt psyke otroligt hårt. Får väldigt ofta ångest över att jag inte vet vad jag ska göra av mitt liv.
Tankar som att livets gång är onödig är inte alls ovanliga och detta beror inte på att jag skulle ha något tråkigt liv. Faktum är till och med att jag har ett liv som många drömmer om i denna ålder - jag har mycket roliga vänner och tränar och festar i god mån. Men ändå är jag aldrig nöjd! Och då denna tanke om att jag inte är nöjd kommer upp som den alltid gör så känner jag mig så otroligt patetisk och egoistisk. Att jag inte bara kan vara nöjd! Och dessa tankegångar har följt mig genom livets gång. Visserligen kan jag påstå att jag har fått ett bättre liv på senaste dagar då gymnasiegången gjorde att jag fick nya vänner. Förut så kvävdes jag utav det ytliga livet jag hade. Och då jag nu träffar dem så börjar jag gråta inombords för jag tycker det är så hemskt att dem beter sig på ett sådant sätt.
En annan grej är också det att jag aldrig har känt mig förstådd. Förut var jag en väldigt öppen person och om någon sa något snällt åt mig så tog jag verkligen åt mig, blev riktigt riktigt glad till och med! Men då det hände en sak i mitt liv då min dåvarande "bästis" vände ryggen åt mig och spred nå rykten blev jag väldigt ensam. Eller faktum var att jag inte längre hade en enda vän och detta pågick under något år och gjorde mig väldigt deprimerad. Kunde inte sova en enda natt och låg och grät igenom dem istället. Hade även en psykiskt sjuk bror med självmordstankar under denna tid vilket han fortfarande har. Så mitt psyke var verkligen inte bra och gjorde mig inåtvänd för att orka leva med mig själv.
Men nu, idag med ett väldigt bra liv som jag borde vara glad över så är jag inte ens glad. Att min bror mår som han gör tynger ner mig en hel del och då han väl bodde hemma så brukade jag skolka för att se till att han inte gjorde illa sig själv... Men det känds som om jag inte har något att leva för. Som om vi människor uppehåller oss själva med olika ting för att sedan dö. Inte konstigt egentligen att jag på så vis blir deprimerad. Men vet inte vad jag ska ta mig till och frågar därför här om hjälp vad jag ska göra! Vill ju vara lycklig och vill att folk ska nå fram till mig. Men ingen gör det för jag är så otroligt nedgrävd inuti mig. Fast utåt brukar jag spela teater såsom en social och glad tjej.
Det skulle dock aldrig falla mig in att ta självmord eller dylikt så ni behöver inte vara orolig över den delen men för att må bra hade jag dock velat veta. Vad ska jag göra för att må bra eller överhuvudtaget hantera min brors situation?
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!