Svar till Wickan_93 [Gå till post]:
"Hur kan du vara emot dödshjälp? Precis som att man har rätt att leva har man rätt till att dö om man vill det. Skulle jag inte kunna andas utan en respirator så skulle jag vilja dö. Det är min rättighet om ja känner att jag inte vill leva!"
Jag är självklart emot dödshjälp och man kan förklara det på många sätt, men för mig handlar det om det gudomliga i oss. Jag såg nyligen en debatt mellan en företrädare för Sahlgrenska sjukhuset och en från förbundet humanisterna (som ju i vanlig ordning vill införa dödshjälp), där läkaren menade att hela ideologin bakom hans arbete bygger på att dödshjälp är förbjudet och att man som patient måste kunna lita på det.
Med dödshjälp skapar man en form av elitism oavsett hur demokratiskt, försäkrande och individanpassat systemet är - det finns många gamla människor på ålderdomshem som känner sig som bördor för sina anhöriga och det är givetvis fruktansvärt om man öppnade vägen för att ha ihjäl dem.
Liksom i abortfrågan lyfter man fram själva mordet som en lösning på sociala problem ("han skulle leva ett kärlekslöst liv", "det är ändå bättre att det inte går ut över oss andra", "det är ett ovärdigt sätt att leva") när det egentligen handlar om att göra något åt dem. Sociala problem förtjänar sociala lösningar.
Det är kanske tydligast rent praktiskt - jag tänker själv på hur många gånger jag har velat dö och ändå är jag i efterhand så oändligt tacksam för att jag inte fått det.
"Det är inte mord att göra abort eftersom det bara är ett embry och inte ett liv. I så fall är det mord varje gång en kille sprutar än massa spermier."
Självklart är det ett liv. Förnekar du att embryot lever kan du inte ha blivit godkänd i biologin i skolan. På rent vetenskapliga grunder, utan att lägga värderingar i det, kan man konstatera att det inte bara är ett liv utan en människa - det är en egen individ med ett unikt DNA. Jämförelsen med spermier, ägg, naglar, hår och annat vi "gör oss av med" håller inte eftersom dessa är restprodukter som utgörs av vårt eget DNA. När jag klipper mina naglar lever mitt DNA vidare i mig, men när ett foster aborteras dör individen och dess unika DNA kommer inte leva vidare.
Och talar vi om ett människovärde man tillskrivs bara genom att vara människa är abort ett definitivt brott mot det. Det enda konsekventa är i så fall att erkänna att människovärdet inte är universalt, utan beroende av prestationer, utveckling och sociala omständigheter.
"Ska man dessutom sätta ett liv till värdet som man vet att man inte kan ta hand om och vet kommer få det dåligt? Det är fruktansvärt oansvarigt om man skulle skaffa barn och sen låta någon annan ta hand om det. Tänk sedan vad det skulle ge för konsekvenser för barnen. Alla frågor från barnen. Varför lämnade mamma bort mig? Älskar hon inte mig? Osv. "
Först och främst är det väldigt förmätet att döma ut någons liv på det viset; hur skulle du kunna veta om barnet får ett bra liv eller ej? Men även om du skulle ha rätt i att barnet får växa upp under dåliga omständigheter, menar du att ett barn hellre aldrig hade levat alls då? Det är på sätt och vis både tragiskt och lustigt, för just detta kan man ju säga om ett 30 veckor gammalt foster också, eller ett 5 år gammalt barn för den delen. Men ändå skulle ingen säga om ett fött barn att det ändå kommer få ett dåligt liv och därför bör dödas. Kanske bedömer jag att du är en olycklig människa och det bästa är därför att vi avrättar dig - är det rimligt?
Ja, det är väldigt oansvarigt att skaffa barn om man inte kan ta hand om det. Ännu mer oansvarigt är att låta ha ihjäl det bara för att man inte kan ta hand om det. Jag finner det däremot inte oansvarigt att adoptera bort sitt barn om man inte kan ta hand om det - det finns många som både kan och vill ta hand om det - kanske uppfyller man ett barnlöst pars högsta dröm.
"Hur kan du vara emot dödshjälp? Precis som att man har rätt att leva har man rätt till att dö om man vill det. Skulle jag inte kunna andas utan en respirator så skulle jag vilja dö. Det är min rättighet om ja känner att jag inte vill leva!"
Jag är självklart emot dödshjälp och man kan förklara det på många sätt, men för mig handlar det om det gudomliga i oss. Jag såg nyligen en debatt mellan en företrädare för Sahlgrenska sjukhuset och en från förbundet humanisterna (som ju i vanlig ordning vill införa dödshjälp), där läkaren menade att hela ideologin bakom hans arbete bygger på att dödshjälp är förbjudet och att man som patient måste kunna lita på det.
Med dödshjälp skapar man en form av elitism oavsett hur demokratiskt, försäkrande och individanpassat systemet är - det finns många gamla människor på ålderdomshem som känner sig som bördor för sina anhöriga och det är givetvis fruktansvärt om man öppnade vägen för att ha ihjäl dem.
Liksom i abortfrågan lyfter man fram själva mordet som en lösning på sociala problem ("han skulle leva ett kärlekslöst liv", "det är ändå bättre att det inte går ut över oss andra", "det är ett ovärdigt sätt att leva") när det egentligen handlar om att göra något åt dem. Sociala problem förtjänar sociala lösningar.
Det är kanske tydligast rent praktiskt - jag tänker själv på hur många gånger jag har velat dö och ändå är jag i efterhand så oändligt tacksam för att jag inte fått det.
"Det är inte mord att göra abort eftersom det bara är ett embry och inte ett liv. I så fall är det mord varje gång en kille sprutar än massa spermier."
Självklart är det ett liv. Förnekar du att embryot lever kan du inte ha blivit godkänd i biologin i skolan. På rent vetenskapliga grunder, utan att lägga värderingar i det, kan man konstatera att det inte bara är ett liv utan en människa - det är en egen individ med ett unikt DNA. Jämförelsen med spermier, ägg, naglar, hår och annat vi "gör oss av med" håller inte eftersom dessa är restprodukter som utgörs av vårt eget DNA. När jag klipper mina naglar lever mitt DNA vidare i mig, men när ett foster aborteras dör individen och dess unika DNA kommer inte leva vidare.
Och talar vi om ett människovärde man tillskrivs bara genom att vara människa är abort ett definitivt brott mot det. Det enda konsekventa är i så fall att erkänna att människovärdet inte är universalt, utan beroende av prestationer, utveckling och sociala omständigheter.
"Ska man dessutom sätta ett liv till värdet som man vet att man inte kan ta hand om och vet kommer få det dåligt? Det är fruktansvärt oansvarigt om man skulle skaffa barn och sen låta någon annan ta hand om det. Tänk sedan vad det skulle ge för konsekvenser för barnen. Alla frågor från barnen. Varför lämnade mamma bort mig? Älskar hon inte mig? Osv. "
Först och främst är det väldigt förmätet att döma ut någons liv på det viset; hur skulle du kunna veta om barnet får ett bra liv eller ej? Men även om du skulle ha rätt i att barnet får växa upp under dåliga omständigheter, menar du att ett barn hellre aldrig hade levat alls då? Det är på sätt och vis både tragiskt och lustigt, för just detta kan man ju säga om ett 30 veckor gammalt foster också, eller ett 5 år gammalt barn för den delen. Men ändå skulle ingen säga om ett fött barn att det ändå kommer få ett dåligt liv och därför bör dödas. Kanske bedömer jag att du är en olycklig människa och det bästa är därför att vi avrättar dig - är det rimligt?
Ja, det är väldigt oansvarigt att skaffa barn om man inte kan ta hand om det. Ännu mer oansvarigt är att låta ha ihjäl det bara för att man inte kan ta hand om det. Jag finner det däremot inte oansvarigt att adoptera bort sitt barn om man inte kan ta hand om det - det finns många som både kan och vill ta hand om det - kanske uppfyller man ett barnlöst pars högsta dröm.