Är det så att jag nu när jag har ett år kvar innan jag kan få ett ärligt jobb måste fokusera på framtiden och lägga undan nuet?
För lever jag i nuet förtränger jag allt annat.
Är min svårighet att ställa om emellan ansvar och nöje relaterat till något så banalt som självkänsla?
Eller är det lycka?
Och varför kan jag inte ha ron att känna lycka utan att utvecklas?
Jag är rastlös i den ovisshet jag för tillfället känner.
Jag tror, och förstår väl till viss del att jag måste lära mig trivas med mig själv, men det är ju inte rätt att trivas med mig själv när inga andra verkar visa förståelse för den jag är..
Jag behöver nån att tala med, men psykolog är ingen hållbar lösning.
The leetest herperderper