jag vet inte hur jag ska skriva detta men det är ett stort problem i min vardag, jag slåss med en andra person i mitt huvud som jag tror jag håller på att utveckla
varje dag jag åker tåg eller spårvagn ja eller helt enkelt möter på människor, så läser jag av deras tankar automatiskt, och de flesta tänker negativt om mig alltså olika per person, men de mesta är i liknelse till att jag skulle vara en jävligt dålig människa och bör hängas brännas blandas i cement. o.s.v
ett exempel, jag går på en pendel där en barnfamilj sitter, kvinnan som är mamman kollar på mig och stirrar rätt in i mitt huvud och tror att jag är en pedofil. vilket jag läst av direkt när hennes blick kastas in i mig som knivar, som om jag får nåt jävla bergspräng i skallen och det sticks i ögonen o i huvudet på mig, jag vill bara gömma mig, bort därifrån tänker jag för mig själv eller krossa hennes skalle för att bevisa att jag inte är nåt äckligt peddo, hon har en känsla av att jag stirrar på henne och då blir hon rädd och tror att jag ska förgripa mig på henne, fast jag kollar ut genom fönstret på pendeln, hon vill skrika pedofil och våldtäktsman som ett larm till alla andra som är runt omkring.
detta är typ nån slags tankechargång som pågår i mitt huvud, eller så har jag läst av kvinnans hjärna och många många fler människor jag träffat på under min livstid, men jag förstår inte varför kvinnan tycker att jag är pedofil, för jag tittade inte på hennes barn, och jag tog bort min blick så fort jag fick hennes knivblick i mig.
exempel 2: ett par människor sitter/står på pendeln, några människor med bakgrund mellanöstern länderna kliver/finns på, dom ser sig väl omkring, som vem som helst skulle kunna tänka sig, jag råkar titta upp och får deras dödsblickar i mig, jävlar! jag inte rasist tänker min hjärna"
dom hatar mig för att "jag är rasist" men det är vad dom tror, därför hatar jag dom tillbaka i huvudet typ, men jag är inte rasist.
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
