Svar till heyyo [
Gå till post]:
Inte än på länge och förmodligen aldrig på ett sådant sätt att man kan få en centralt belägen lägenhet för småpotatis.
Oavsett hur mycket priserna på bostäder skulle skjuta i höjden av att man kan få enkla bostadslån skulle de centrala bostäderna vara värda mycket. De är väldigt eftertraktade och de finns i ett begränsat antal. Du kan idag köpa dig en billig villa i någon utflyttningsort i Småland, eller varför inte Norrland, men bostäderna kring de större städerna kommer alltid att ha en hög efterfrågan och därmed marknadsvärde. Ja, det kan komma att fluktuera, men du kommer aldrig komma ned på samma nivåer som när föräldrarna var små.
Jag skrev en uppsats om Stockholms bostadsbrist för något år sedan, något i stil med ifall vi verkligen har en bostadsbrist eller inte, minns inte exakt hur jag formulerade och klantigt nog har jag inte kvar själva uppsatsen, men jag kan lite halvt osammanhängande skriva ned vad jag minns av den.
Det fanns en hel del faktorer som bidrog till denna bostadsbrist. Folk gnäller på politikerna, och folk gnäller på byggbolagen, men ingen är villig att egentligen göra någonting åt det hela, så det känns ju rätt naturligt att börja ifrågasätta hur vida vi egentligen står inför en bostadsbrist eller ej.
Under 50-talet så löste man bostadsbristen med något som kommit att kallas "miljonprogrammet", inom vilket man byggde dessa typiska betonghus som man kan se i bla. Rosengård, Jordbro, Tensta, Rinkeby osv. Man byggde många simpla, "funktionalistiska" bostäder, på en väldigt kort tid. Det är inte estetiskt vackra hus, det är inte direkt fina områden och resultatet blev att de enda som bodde där var de som inte hade råd att bo någon annanstans. politikerna är eller mindre enade om att miljonprogrammet var en lyckad katastrof. Den löste den temporära bostadsbristen, men skapade i längden en tydlig segregering. De enda som blev kvar i miljonprogramsområdena var folk med svaga ekonomiska resurser. Det är det här politikerna vill undvika, de vill inte göra om misstaget som många kallar miljonprogrammet och ställer därför en hel del kvar på de byggnader som byggs.
Sveriges kommuner sitter på något som kallas "planmonopol". Planmonopolet innebär mer eller mindre att Sveriges kommuner bestämmer hur kommunens mark skall bebyggas och användas. Byggherrarna får inte bygga som de vill, utan kan enbart komma med förslag till kommunen. Eftersom ingen vill att vi ska råka göra om misstaget med miljonprogrammets tråkiga funktionalism ställer kommunerna en del krav och byggherrarna kan bara bygga vad kommunen tillåter. Just nu har vi såna krav på hur vi bygger att byggbolagen redan bygger för allt vad vi förmår, vi kan inte bygga mycket mer utan att lätta på reglerna för hur vi måste bygga.
Samtidigt finns det folk som säger att vi inte alls är har någon bostadsbrist, vi är bara för kräsna i hur vi bor. Sverige har ett av världens högsta andelar singelboenden och jag är relativt säker på att vi åtminstone var etta i Europa när jag skrev uppsatsen. Skulle vi gå med på att bo tätare skulle vi öppna upp fler bostäder för fler personer att flytta in i. Många äldre sitter på väldigt stora lägenheter, lägenheter som är betydligt större än de använder och i många fall ens kan ta hand om. Många äldre vill byta till mindre bostäder, men gör det inte för att det är för mycket krångel, eller för att de känner att de genom diverse skatter skulle tappa ett allt för stort värde av att byta till en mindre. Jag minns inte exakt hur det var det gick till, men har man gått med vinst med sitt bostadsköp ska man betala en så kallad "Realisationsvinst", vilket kan bli en väldigt, väldigt stor summa pengar. Jag har inte detaljerna, men om någon vill googla efter dem så kan man alltid göra det.
Vi föreslog i alla fall i vår uppsats att man inte kan bygga bort denna bostadsbrist eventuellt skulle kunna försöka komma åt dessa större, mindre använda lägenheter. Mer eller mindre, skattelätta äldre par från denna reavinst, låta denna andel minska desto längre man har bott i bostaden (för att förhindra att folk tjänar pengar på att köpa och sälja lägenheterna), alternativt göra motsatsen, skattebelägga större lägenheter och på så sätt göra det mer ekonomiskt hållbart för de som inte behöver ytan att faktiskt flytta till något mindre.
