Hotet om kärnvapenkrig var närvarande, närvarande i vardagen, närvarande hela tiden. Man visste inte riktigt när man gick och lade sig om världen skulle finnas kvar imorgon. Det är svårt att föreställa sig om man inte upplevt det, men jag kan illustrera med en låt som de flesta har hört, Forever Young av Alphaville. En underbart vacker ballad som man dansade tryckare till innan man gick hem med varandra. Är det någon som tagit sig tiden att lyssna på vad den egentligen handlar om? Det räcker med att titta på de fyra första raderna:
Let's dance in style, let's dance for a while
Heaven can wait, we're only watching the skies
Hoping for the best, but expecting the worst
Are you gonna drop the bomb or not?
Övervakningstrendigheten just nu motiveras med att världen på nåt sätt skulle ha blivit farligare sedan 1980-talet. Den som påstår det ljuger. Det värsta som kan hända idag är att några knäppskallar spränger sig själva i luften på en buss på andra sidan kontinenten. Visst, det är dåligt, men det spelar liksom inte i närheten av samma division som att världen kunde upphöra existera över natten, och hur närvarande skräcken var hela tiden för att någon krigshök, eller något misstag, skulle utlösa undergången.
Can you imagine when this race is won?
Turning our faces into the sun...
Do you really wanna live forever?
Forever young
Så inte fasen har världen blivit farligare.
Alltså, de som var unga på 80-talet dansade tryckare till ballader om kärnvapenkrig och utplåning. Så närvarande var skräcken. Det är något av en ödets nyck att Forever Young kom just 1984.
För mitt i allt detta, så var det också en väldigt stark politisk polarisering. Och vi, hela vår identitet, det var att "vi är inte dom". Det var hela Västeuropas identitet. Och "dom", det var förstås öststaterna, Östeuropa, Stormakt Röd, Warszawapakten. (Ja, Polen har betraktats som ett ont land. Saker kan svänga snabbt.) "Dom", det var staterna som övervakade sina egna medborgare. Som kränkte dem och inte lät dem ha ett privatliv. Som avlyssnade deras telefoner, som ångade upp deras brev.
Det var till och med så att staten i Östeuropa hade gästböcker i varje hem. Den som besökte någon var tvungen att skriva upp det i gästboken, så att staten kunde kontrollera vem som hade haft kontakt med vem. Det var hemskt. Staten ägde gästböckerna.
Så fort valet är över, så avser både Alliansen och de rödgröna att driva igenom trafikdatalagring, så att staten kan kontrollera vem som har haft kontakt med vem, när, hur länge, och till och med varifrån.
Var är skillnaden? Var är skillnaden?
Jag tittar på det hela om och om igen, och jag måste förfärad konstatera att jag faktiskt inte ser någon.
Vi var inte dom. Det visste vi alla. Hur blev vi dom? När blev vi dom?
Har vi glömt hur förfärade vi var?
Har vi glömt att folk kunde välja mellan det osäkra Västtyskland med sina terrorister på 80-talet, och det säkra och totalövervakade Östtyskland med nästan obefintlig brottslighet, och flydde i drivor till Västtyskland så fort de fick chansen? Och att de tyvärr alltför ofta sköts ihjäl när de försökte? Det var något människor till och med offrade livet för, att de föredrog ett samhälle med terrorister, riktiga terrorister, framför ett samhälle med statlig övervakning mot terroristerna?
När blev vi dom som vi inte var?
Idag är det bara Piratpartiet som driver frågan om rätten till ett privatliv. Flera andra partier påstår sig ha integritet på sitt program "plus en massa annat". Problemet är just det där en massa annat, och att de prioriterar det framför rätten till ett privatliv.
Kopierat från ingen annan än Rick Falkvinge. Sharing is Caring, rösta pirat 2010!
http://vbulletin.piratpartiet.se/showthread.php?t=29588