Att alla borgare är egoister är ett ganska vanligt argument, påstående eller påhopp men jag tänkte att vi här kunde granska lite närmare vad faktiskt egoism egentligen innebär.
Till OVs: Jag vet att det antagligen hör hemma i filosofi forumet men just denna tes används så ofta i politiska sammanhang så tråden passar bättre här.
Ordet "Egoism" definieras som "omsorg om ens egna intressen" men det säger ingenting egentligen om det är bra/dåligt eller ont/gott.
De flesta hävdar dock att egoism/"omsorg om ens egna intressen" är något ont och negativt. Låt oss granska det lite närmare.
Det som är gott är det som gagnar människors liv och vad som är ont är vad som skadar människans liv. "Människans liv" betyder, för varje enskild människa, hennes eget liv. Det är de enskilde som har ansvar för sitt eget liv, och målet är att leva detta liv på ett sådant sätt att man kan vara tillfreds med det och njuta av det. Man måste med andra ord ta tillvara sina egna intressen. Detta är inte någon lätt uppgift: det fordrar t.ex. att man identifierar klart och tydligt vari ens verkliga intressen faktiskt består, och det är inte alltid alldeles lätt.
Det finns en mängd relaterade frågor som ofta ställs. T.ex.: handlar inte en diktator egoistiskt när han förtrycker sina undersåtar? Eller: handlar inte en bankrånare egoistiskt när han rånar en bank? Det enkla svaret är att det inte ligger i någons egenintresse att handla brottsligt mot andra. Om man accepterar att "min omsorg om mitt liv" är något gott, då måste man också acceptera att "någon annans omsorg om sitt liv" är något gott - och då kan man inte leva sitt liv på ett sätt som kränker andras egenintresse. Detta är en fråga om enkel logik - och enkel logik är något som ligger i vars och ens egenintresse. Och om enkel logik inte övertygar, kan man studera hur det ser ut i praktiken: diktatorer och brottslingar lever inte lyckliga liv; de lever sina liv i ett tillstånd av ständig otrygghet; och inget är vanligare än att diktatorer lider av så långt gången förföljelsemani att de måste betecknas som psykiskt sjuka.
Den här typen av frågor avslöjar dessutom att frågeställaren har ett "ögonblicksperspektiv" och inte kan se längre än näsan räcker. En stöld eller ett rån kan förvisso tillfredsställa ens begär för stunden - men en rationell människas intressen sträcker sig längre än så. (Och den vanliga standardinvändningen mot egoismen - att den är "rå och brutal" - är inget annat en en psykologisk självbekännelse: den som säger så har själv ett rått och brutalt ego. Och de som har råa och brutala egon kan gott avstå från att handla egoistiskt; men det är också rått och brutalt av dem att smeta en sådan anklagelse i ansiktet på oss som inte har sådana egon.)
Idén att omsorg om ens egna intressen är något ont placerar människorna i en moralisk rävsax: om man försöker nå personlig framgång och lycka här i livet, betyder det att man är omoralisk; enda sättet att vara moralisk är att motarbeta sig själv.
Så där har ni egoism i ett nötskal kära pajare:)
Är då alla borgare egoister? Ja förhoppningsvis, vad tror ni?
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!