För enligt många direktöversättningar är ju self-deprecating ungefär = självnedvärderande.
Vilket är sjukt tabo och man förväntas hela tiden hävda sig själv.
Iallafall jag upplever det som att jag ofta blir misstolkad i min självironi.
Detta eftersom jag anser att självironi är bevis på självdistans och insikt.
Är det rimligt att anta att jag är uppväxt med monty pythons torra (deadpan) humor och därför är lite malplacerad i den självhävdande reality-tv många av min generation har växt upp med har mig själv att skylla för att jag är lite malplacerad i samhället?
Det tar typ 2 år innan folk har lärt känna mig så väl att de förstår ens 10% av min självironi och humor.
Visst jag tonar ner den och anpassar mig, men jag har märkt att desto längre jag känt personer desto öppnare kan jag vara, och desto roligare finner människor mig.
Medans går jag all in tror folk att jag är en deprimerad loser.
The leetest herperderper