Tja!
Jag och min pojkvän har varit tillsammans i lite över ett år. Vi bor ungefär 25 mil från varandra och har därför ett distansförhållande som gör att vi inte kan träffas alls ofta. Senaste gången vi träffades var i somras (augusti) och enligt mig räknas det inte som att vi har ett särskilt seriöst förhållande eftersom vi knappt aldrig ses. Visst, vi har mycket kontakt via Internet och telefon men det kan aldrig ersätta att träffas och umgås. Det löjliga är att vi mer eller mindre gjort att det blivit så här frivilligt. Eftersom vi båda är unga, inte har jobb och därav inte har några pengar är det ju ganska uppenbart att vi inte kan ses varje helg, men vi har mer eller mindre bortförklarat alla tillfällen då vi haft chansen att träffas. Det har varit praktik, kurser, dåligt väder osv. Jag resonerar så att om man bara vill och kämpar för att träffas så går det. Kärleken övervinner allt! Han anser istället att det är onödigt att bara träffas över en helg. Tiden går ju snabbt och man hinner inte med något...Hur seriöst tar man egentligen på förhållandet då?
Sedan är vi väldigt olika också. Vi har inte samma värderingar vad gäller förhållande. Ärligt talat ser jag ingen framtid tillsammans med honom. Han kan inte sköta och ta ansvar för den lilla ekonomin han har nu, hur ska han då kunna ha det sen när han flyttar till eget? Nej det håller inte. Jag har funderat på att göra slut, men dragit mig för det eftersom det snart är jul. Han har snackat om att han vill försöka ta sig hit och fira jul med mig då, men är det värt att lägga mer tid på honom? Vad är era åsikter efter att ni läst?
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
