Vet inte om det är för sent men här är ett utdrag av vad jag skrev tidigare i vår till en liknande uppgift (svenska språkets utveckling). Hoppas det kan vara till hjälp! Fick dock F på den här så använd den bara för att hämta inspiration (risk för plagiat finns också).
[...] Under 70-talet var debatten om engelska låneord också på tapeten, och många låneord försvenskades för att kunna användas mer effektivt som en naturlig del i det svenska språket. Artikeln framför flera exempel på detta:
Föregångare fanns i avspända stavningar som tajt, fejs, plejs, stajlad och mejkad. [...]
- Man kan inte skriva data och skata, men man kan däremot skriva dejta och skejta,
säger Catharinga Grünbaum (som var språkvårdare och tog initiativ till
nystavningen, reds. anm).
I de fall där det behövdes, som i de exempel som Grünbaum tar upp, blev de försvenskade versionerna modernare och började användas mer flitigt. Ord som inte gick att försvenska eller där de engelska versionerna också fungerade i svenska sammanhang fick ha kvar sina ordinarie stavningar.
På senare tid har allt fler av dessa ord och även nya språkliga fenomen fått fäste, framför allt hos yngre generationer. Även om en språklig utveckling i många fall uppskattas av landets språkbrukare kan man långt ifrån säga att alla är nöjda. I artikeln “Därför blir vi så arga på språkfel” (Språktidningen, 2013:14) tar författaren Lars-Gunnar Andersson upp flera exempel på uttryck och ord som tillkommit på senare tid och som irriterar många språkbrukare, vilka anser att det svenska språket missbrukas och utvecklas i fel riktning. Ett exempel är diskurspartiklarna liksom, typ, ba och va. Som artikeln nämner så är det inte möjligtvis det nya sättet att tala som är felaktigt, utan att det mest irriterar eftersom att det bryter mot det gamla mönstret av vad som anses vara korrekt. Och självklart hindrar denna motstridighet och dessa fördomar om de nya uttryckssätten språket från att utvecklas i den riktningen. Även om ungdomar blir påverkade av sin umgängeskrets att prata enligt detta mönster så fortsätter äldre, så som föräldrar och lärare, att påpeka att det är felaktigt. Det yngre konkurrerande mönstret har alltså svårt att slå igenom på riktigt, vilket förmodligen är en av anledningarna till att vårt språk utvecklas så långsamt.
En annan orsak, som Mats Karlsson tar upp i sin artikel, är att vi nu för tiden är allt mer utsatta för informationssamhället, till exempel via internet, och dagligen har tillgång till utländska texter och uttryck därifrån. Att försvenska ord onödigt mycket är därför en lång process, då vi fortfarande utsätts för ursprungsorden som redan är etablerade och normaliserade. Artikeln citerar ur förordet i elfte upplagan av Svenska Akademinens ordlista ett exempel på detta: “[...] Formen jos har svårigheter därför att det står juice på förpackningen”. Samtidigt tar vi in fler och fler ord från engelskan, och de som inte följer det svenska språkets regler försvenskas ofta utan svårigheter. Artikeln tar även upp att informella textkällor, som bloggar och sociala medier, hjälper språkutvecklingen eftersom att de använder ett mer avslappnat språk som inte alltid följer den traditionella normen för vad som är korrekt skrift.
Man kan alltså fråga sig om det är förändringen i sig som är negativ, eller om det är de motstridiga rösterna som hindrar en utveckling av språket. Även om de engelska låneorden börjar bli mer och mer accepterade så är de nya svenska diskuspartiklarna fortfarande som högljudda, blinkande varningsljus i mångas ögon och öron. De är enligt normen felaktiga, och folk som använder dem nervärderas av andra som är uppvuxna och inlärda i den äldre normen. Att de nya uttryckssätten döms ut har att göra med att det bryter mot det gamla, älskade mönstret. Vi är helt enkelt för rädda för förändring för att våga prova något nytt, och att våga gå mot ett modernare och mer avslappnat språk.
Ingen status
