Hej alla som läser detta.
Jag är en Pessimism, Ja är en man på 21 år jag har haft en ganska tuff uppväxt . Min pappa lämnade oss när jag va väldigt ung inte liksom på "normalt" sätt att lämna utan han lämnade oss i en tillvaro där vi inte hade så många val möjligheter vi vart lämnade i Spanien när vi efter en längre tid kom tbx till Sverige så hade pappan sålt allt mamma och han ägde tsm alltså bostad,möbler och så vit jag vet allt som man fick pengar för han hade gjort det under den tiden vi befann oss i Spanien. Så vi kom alltså tbx till ingenting från ingenting eftersom vi varken hade pengar eller bostad i Spanien och när vi kom tbx hade vi inte pengar eller bostad min mamma kände en kvinna där vi fick bo tills det att vi fick en lägenhet. Well man kan tycka att nu borde det ju inte bli mycket värre liksom vi hade ju någonstans att bo trotts allt. Men den lägenheten vi fick va mitt emot lägenheten där min pappa bodde nu med sin nya älskarinna självklart växte de fram ett hat hos oss alla att han hade kunnat liksom bara låta sin familj utav samma kött och blod befinna sig i ett främmande land utan pengar eller mat eller bostad och liksom ignorerat det faktum att vi över huvud taget fans. jag brukar ofta ställa mig frågan hade han brytt sig det minsta om vi alla hade dött, eftersom han nu helt utan medmänsklighet hade sålt allt och tagit pengarna för sig själv och flyttat tsm med en annan kvinna.
Vi var 3 pojkar där bland var jag den yngsta killen i familjen och sedan lilla systern min. Vi killar hade hat inom oss för mannen "pappa". Vi försatte oss i kriminalitet umgänge eftersom området där vi levde var det i stort sätt bara folk som sysslade med sånt. Jag har alltid haft en lättare relation till kvinnor då mina bröder va mycket äldre än mig och vi inte umgicks. Så jag hittade en kompis i min syster så vi kom väldigt nära varandra vi hade skapat ett stark band mellan oss som så småningom skulle förstöras för att hon vart placerad i fosterhemsfamilj då myndigheterna såg att min mamma inte kunde uppfostra henne där av växte det fram ett enormt hat inom mig gentemot myndigheten och därav vart jag mer kriminellt belastad inga större saker kriminellt gjorde jag dock inte men allt jag gjorde gjorde jag för att ge tbx för det samhället hade givit mig "oss". tiden gick mina bröder fattade att det kriminella livet inte gav tbx någonting och så gjorde jag med efter ett tag och då vart jag istället väldigt ingående person som aldrig pratade eller sa speciellt mycket jag befann mig oftast själv och i ett hörn någonstans satt jag och tänkte på allt och vad jag skulle göra i framtiden. Jag filosoferade i stort sätt hela tiden mitt enda mål i livet var att hitta något sätt att ge tbx till familjen de som hade gått förlorat jag intalade mig själv att jag skulle vara start skottet för ett imperium jag ville bygga en bättre framtid inte bara för mig själv utan för min familj och för andra som hade haft det tufft och jag kom redan i kontakt med dessa tankar vid 12 års ålder. Jag satte mig själv i en placering där en 12 åring absolut inte alls hör hemma alltså gav jag upp min barndom för att tänka och fundera och filosofera. Jag började så småningom skriva ner mina tankar på papper. men ingenting vart bättre och jag såg bara hur mina försök kollapsade hur allt jag hade skrivit alla tankar och alla gånger jag öppnat mig själv inte gav någonting bra tbx jag kände mig hopplös och kom i kontakt med självmords tankar vid 15 års ålder sedan dess har min hjärna fungerat som en slags slagfällt utav dessa saker. Ton på en bättre framtid hoppet om ett ljus och sedan det mer destruktiva tankarna som Jävla samhälle som förstör allt fuck mänskligheten och vad fan ska jag göra samt självmordstankar..
Nu dock över till min Pessimism jag är fortfarande kvar i den där tanken om att bygga något bra, alltså ser jag bara någonting dåligt som kan förbättras i princip allting. Jag tänker ofta på hur människan har levt under alla år vad som faktiskt blivit bättre och vad som blivit sämre på grund utav människans utveckling . Jag tänker även på saker som varför blundar de som i våra länder bär på makten varför blundar det för det lidande och varför görs inget drastiskt åt det varför är mänskligheten så egoistiska . Och sedan varför är pengar nummer ett för majoriteten utav mänskligheten. Varför sägs det att i Sverige har du fritt att välja när det är bullshit. visst du får fritt att välja du får ta den väg som du vill ta men då får du göra det utan någon hjälp från staten eller myndigheterna här eller så gör du det som majoriteten utav svenska folket gör följer en norm som är uppbyggd på att ge makt åt de som vill ha makt och de som har makt låt dem bestämma våra liv och våra öden alltså vad är friheten i att få välja dö eller leva men lev under det förutsättningar som makten har byggt upp.
Varför ska en norm följas? varför ska det behöva vara en mängd utav människor som styr och sätter upp förutsättningar som måste följas för att överleva? Vad är meningen med livet om meningen är något som makten redan byggt upp för oss. Varför ska vi leva om vi måste följa det som makten bestämt. Varför är frihet något som inte existerar utan bara val möjligheten men väljer man det som makten inte byggt upp så blir du inte vi liv länge till.
Vet inte varför jag skrev allt detta jag vill bara skriva ut det här.
Ni Får gärna lämna kommentarer eller bara skit i det för mig spelar det ingen roll. Ha det bra alla ni där ute..
MVH Kevin
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
